tisdag, januari 31 2023
Bevakar Göteborg - och lite till
Spanaren.se är en nättidning i Göteborg som ägs av den ideella föreningen Sällskapet Spanaren. Vi granskar makten men rapporterar även om annat. Redaktionen arbetar gratis.

I två dagar har jag suttit och lyssnat på rättegången där två kvinnor, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, stämt förra kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson för förtal. Det var en något udda rättegång då kvinnorna efter det att polis och åklagare vägrat ta upp fallet valde att väcka enskilt åtal.

Åtalet gällde förtal alternativt grovt förtal och går tillbaka till händelserna gällande filmvisningen av Burka Songs 2.0 och den efterföljande debatt som ställdes in. Eftersom debatten skulle hållas i stadens lokal ansågs det att sammansättningen av personer i debatten var för ensidig och därför ställdes den in. Göteborgs Stad bestämmer naturligtvis över sina lokaler och åtalet gäller inte detta men används som exempel på att muslimer diskrimineras.

Bloggen i fokus

Det som däremot kom att åtalas var det som Ann-Sofie Hermansson senare skrev på sin personliga blogg, nämligen att Doubakil och Abdullahi hade extrema åsikter och att de var extremister. Om dessa begrepp kom rättegången att handla.

Förtal är enligt brottsbalken ”att utpeka annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt i avsikt att väcka andras missaktning”. Kvinnorna ansåg sig utpekade såsom klandervärda och hade missaktats av andra och att Ann Sofie Hermansson haft denna avsikt och att hon var makthavare.

Fullsatt i salen

Man krävde 9 000 kronor vardera i skadestånd plus rättegångskostnader. Med detta startade rättegången inför en domare och tre nämndemän. Jag kan tillägga inför fullsatt rättegångssal där flera inte kom in.

Målsägarna började med att presentera de båda kvinnorna som statsvetare och socionomer och vad de arbetade med. Deras argumentation gick i stort ut på hur diskriminerade muslimer var i Sverige och pekade på en rapport som de sänt till FN där Sverige hade kritiserats. Man pekade också på hur USA och Europa hade bekrigat muslimska länder som Syrien och Irak. Man hade vidare dömt terrorister (muslimska) orätt och pekade bland annat på de två som med USA:s hjälp sänts till Egypten.

Detta sagt på grund av att Hermansson visat texter som MMRK hade publicerat. Kvinnorna var representanter för MMRK men hade inget ansvar för vad som publicerats på dess hemsida och i andra sammanhang. MMRK (muslimska mänskliga rättighetskommittén) är svensk muslimsk organisation bildad 2007.

Inte ansvariga

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil är talespersoner (källa Wikipedia). Denna kommitté har en styrelse med cirka fem ledamöter men är inte organiserad med kända medlemmar eller ansvar. När det gällde många av de skärmdumpar med yttranden från MMRK som visades i rätten menade de två talespersonerna att de inte var ansvariga för själva texterna.

Som stöd för sin sak hade Hermansson kallat fyra sakkunnigvittnen: Johan Lundberg docent i litteraturvetenskap och författare till boken Ljusets fiender, Magnus Sandelin journalist och redaktör för DOKU, Magnus Ranstorp terrorforskare vid försvarets forskningsanstalt samt Eli Göndör doktor i religionsvetenskap.

Johan Lundberg ansåg att man visst kunde beteckna målsägarna som extrema och extremister genom att de försöker få till stånd en konflikt mellan den vita majoritetsbefolkningen och andra, helt enkelt genom att polarisera Sverige främst genom MMRK. Han ville kalla dem politiska extremister.

Hade försvarat terrorister

Magnus Sandelin menade också att kvinnorna kunde betraktas som terrorister bl a genom att ha försvarat terrorister. Magnus Ranstorp betraktade också kvinnorna som att ha samarbetat med extremister främst kanske genom sitt samarbete med Cage UK (en organisation i England som bland annat försvarar terrorister) och vars talesperson Yvonne Ridley varit inbjuden till MMRK. Denna organisation anklagar regeringen i UK för rättsvidriga handlingar mot muslimer och försvårar arbetet mot muslimsk terrorism. Han menar också att Cage UK använder domstolarna till vad han kallar ”Law fare” med tanke på ”War Fare”. Att försöka att dra myndigheter inför domstol för beslut mot muslimer, i stället för att föra en politisk debatt hotas rättsstaten.

Eli Göndör menade också att kvinnorna var extremister främst för att de ansåg sig normera muslimer. Han tog exempel från England och Frankrike som visade att endast 6 till 8 procent var bokstavstroende. Troligen var procentsatsen ungefär densamma i Sverige. MMRK representerade inte den stora gruppen muslimer i Sverige men att politiker och andra gjorde dem till representanter genom att bjuda in dem till konferenser, föredrag och liknande. Detta utnyttjades av MMRK.

Svårt skadade

I sitt slutanförande menade målsägarnas advokat att genom att kalla kvinnorna extremister och extrema hade Hermansson grovt förtalat kvinnorna vilket skadat dem svårt. Hon menade att begreppen var uppgifter i lagens mening och därför innehållsliga och brottsliga. De hade skadat kvinnorna genom att de hade gått miste om uppdrag och fått utstå hot och hat från andra, något som också hade drabbat deras familjer.

Ann-Sofies advokat hävdade i sitt slutanförande att begreppen extremist och extrem var värdeomdömen och som sådana inte brottsliga. De borde bli en politisk debatt och inte ett domstolsförfarande. Han menade att det var yttrandefriheten som stod på spel och att den här var hotad.

Domen publiceras den 11 februari klockan 11, vi återkommer.

Previous

Turistservicen i Nordstan läggs ner

Next

Kommunerna tror på samarbete, inte sammanslagning

About Author

Jan Strid

Universitetslektor Göteborgs universitet.

Check Also