Just i kväll knackade en socialdemokratisk valarbetare på min dörr.

“Jag blir ledsen och besviken”, sa jag “när Stefan Löfven tar över sverigedemokraternas migrationspolitik”.

” Jo”, sa han. “Ledsen blir man.”

Än värre, tycker jag, är Göteborgs socialdemokrater som nu tävlar med sverigedemokraterna i islamofoba fördomar.

Kanske kan man tolka Ann-Sofie Hermanssons agerande mot filmvisningen av Burka Songs 2.0 som ett utslag av okunnighet och bristande demokratisk insikt.

Men det verkar vara värre än så.

Inför ett kommande möte i kommunstyrelsen där frågan om nya regler för kommunala bidrag till föreningar ska behandlas har socialdemokraterna lämnat in ett särskilt yttrande:

“…  Vi ser … ett behov av att förtydliga riktlinjerna i förhållande till stadens värdegrund …  Vi vill därför lägga till två punkter … 

– Föreningen ska ta avstånd från hedersförtryck och rådgöra med stadens samordnare mot hedersförtryck om man kommer i kontakt med personer eller miljöer som berörs av detta.

– Föreningen ska ta avstånd från våldsbejakande extremism och rådgöra med stadens samordnare mot våldsbejakande extremism om man kommer i kontakt med personer eller miljöer som berörs av detta.”

Vid en snabb genomläsning kan dessa punkter förefalla okontroversiella. Vem är inte emot hedersförtryck – typ föräldrar som tvingar sitt barn att gifta sig med någon av adlig börd, en kusin, eller konfirmera sig i kyrkan mot sin vilja? Och vem tar inte avstånd från våldsbejakande extremism, typ Svenska motståndsrörelsen, IS eller statsterrorism av typ bombningar mot civila mål?

Grejen är väl att det är självklart.

Men sedan då: En förening som “kommer i kontakt med personer eller miljöer som berörs av detta” ska “rådgöra med stadens samordnare” mot hedersförtryck respektive våldsbejakande extremism. Om inte riskerar föreningen sitt bidrag.

Föreningen (!) (styrelsen? ordföranden? varenda medlem?) ska alltså tjalla för kommunen.

Mot vilka föreningar riktar sig sådana bestämmelser?

Mot tennisklubben där en pappa plågar sin gråtande minderårige son med stenhårda slag för att grabben minsann ska lära sig (fast pojken hellre vill spela bordtennis)?

Jo, jag har bevittnat det.

För mig är det självklart att tennistränaren eller ordföranden eller någon annan förälder tar ett snack med den farsan. Men kanske inte i första hand tjallar för stadens samordnare mot våldsbejakande extremism eller ens för samordnarna  mot hedersförtryck. Utan liksom typ, pratar som människor till människor. Och skulle det inte fungera, farsan fortsätta på samma sätt och barnet fara riktigt illa, så är det sociala myndigheter och/eller polisen som gäller.

Men ska klubben riskera kommunalt stöd om ansvariga i klubben tar hand om problemet internt?

Så, alltså, varför lägga ansvaret på tennisklubben?

Varje människa har ett ansvar för att se till att barn inte far illa. Men en tennisklubb kan kollektivt inte göras ansvarig för hur varenda medlem eller farsa agerar.

Tycker jag.

Ja, ni kanske fattar min poäng.

Sossarnas förslag riktar sig i själva verket inte mot fotbollsklubben Qviding, Frölunda hockey eller någon tennisklubb. Målgruppen är en annan. Förslaget  inte bara bygger på fördomar utan bidrar till att sprida fördomar.

“Jo, ledsen blir man.”

 

Läs också:

Kan Ann-Sofie Hermansson ta sig ur kulturbråket med sin demokratiska fernissa i behåll?

Hård kritik mot Ann-Sofie Hermanssons ”islamofoba” agerande – som fått efterföljd

Rasism och vänskapskorruption bakom Göteborgs stöd till föreningar