I MIN FÖRRA krönika i Spanaren skrev jag hur det var olika synpunkter från i huvudsak de politiska partierna och de som inte önskade de politiska partierna i Kyrkomötet.

Den stora tvistefrågan var att Kyrkomötet beslutade att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan i internationella ekumeniska organisationer om en granskning av folkrättens tillämpning i Israel och Palestina. I granskningen vill därför Kyrkomötet att FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar skall inkluderas. Det var detta tillägg som vållade diskussion och innebar att samtliga biskopar (som inte sitter i Kyrkomötet) protesterade.

Men nu visar det sig att inte bara biskoparna säger emot, även andra. Socialdemokraterna centralt uttalar att deras hållning inte är att Israel gör sig skyldig till apartheid. Detta torde innebära ett avståndstagande till den egna gruppen som röstade mangrant för beslutet, och man undrar då vilka de socialdemokratiska ledamöterna i Kyrkomötet representerar.

ÄVEN CENTERPARTIET tar avstånd från beslutet som majoriteten av centerns ledamöter i Kyrkomötet röstade för. Centerpartiet har dessutom beslutat att utreda partiets ställning i Kyrkomötet.

Det sista partiet i Kyrkomötet, Sverigedemokraterna, skall enligt sin ordförande Jimmie Åkesson utreda sitt partis ställning i Kyrkomötet. Här röstade samtliga ledamöter nej till beslutet om Israel och apartheid.

Det intressanta är dels vad som kommer att hända i nästa kyrkoval, vilka politiska partier som kommer att ställa upp men också vad det kommer att innebära för politiska frågor respektive kyrkliga frågor. Det visar kanske också på problemet att staten via politiska partier har en särskild ställning i en religion och samtidigt kallar sig mångkulturell.