ÄVEN HOVRÄTTEN friar Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal av kvinnorna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, och lagom till hovrättens dom har en bok om rättegången vid tingsrätten kommit ut ur trycket. Helene Bergman, (författare och journalist) har skrivit boken Den politiska rättegången med underrubriken Kampen om yttrandefriheten.
Författaren skriver att boken ger en så detaljerad bakgrund som möjligt till varför ”Soffan” blev åtalad för förtal första gången. Bokens innehåll bygger i stort på tingsrättens dokument, förhören med de inblandade, expertvittnenas utsagor och advokaternas pläderingar. Men här finns också material från mediebevakningen, andra tidningsartiklar och hur det göteborgska kulturlivet agerade. Boken är klart detaljerad och källhänvisningarna är flera.
HON STARTAR med att beskriva visningen av filmen Burka Songs 2.0 på Stadsbiblioteket den 18 oktober 2017 och går vidare med den inställda visningen och samtalet på Blå Stället i Angered den 18 mars 2018. Det är denna visning och samtalet efter som inställdes av kommunen som gav upphov till rättegången då Ann-Sofie Hermansson försvarade inställningen och på sin blogg kallade de två kvinnorna för extremister och odemokratiska.
Ann-Sofie Hermansson hävdar att begreppet är adekvat då kvinnorna som företrädare för MMRK (Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, vilken bland annat har bjudit in terroristklassade och dömda personer). De har tillsammans med Kitembwe Sabuni och Omar Mustafa skickat en så kallad larmrapport till FN där de kräver att den svenska staten ska övervaka svenska medier, när det gäller frågor som har anknytning till Islam. Maimuna Abdullahi har i ett debattinlägg kallat de som reste ner till IS i Syrien för politiserade muslimer.
MYCKET AV ovanstående bygger på uppgifter från Jenny Sonesson (ledarskribent i GP) och ingår också för att skildra den syn som rått inom GP mellan politik och kultur, företrädd av Björn Werner. Ett av alla tecken på motsättningar mellan kultur och politik som författaren tar upp också när hon skildrar delar av kulturlivet i Göteborg, som tydligt tar ställning mot Ann-Sofie Hermansson.
Men den avgörande faktorn i målet gällde betydelsen och innebörden av begreppen extrem och extremist. Att kalla någon för extremist är det en uppgift eller en åsikt? Är det en uppgift kan det vara något för juridiken, men är det en åsikt är det något för politiken.
HAR BEGREPPET extremist något sakinnehåll eller är det endast en värdering? Det är egentligen detta som rättegången handlar om. Det finns inget åsiktsförbud i svensk lagstiftning.
Intressant är hur expertvittnet professorn i Idé- och lärdomshistoria Sven Erik Liedman försvarade de båda kvinnorna och uttryckte saken i hovrätten. Han förklarar att extremist är ett bestämt begrepp som domstolen bör fastställa betydelsen av. Konfronterad med sina egna tweets av Ann-Sofie Hermanssons advokat Allan Stutzinsky, där Liedman pekar ut Annie Lööf som just extremist förklarar han att det är en stor skillnad på vad en person skriver på Twitter och på en blogg.
Detta ligger i linje med vad en av kvinnorna säger i tingsrätten, att hon inte har något emot att bli kallad extremist, men motsätter sig att bli kallad det av en högt uppsatt politiker.
RÄTTEN MENAR att båda parter har möjligheter att bemöta varandra i en debatt i såväl vanliga medier som i sociala medier vilket man tidigare använt. Det kan inte vara domstolars sak att döma i politiska spörsmål.
Har vi nu sett slutet på det som GP:s kulturredaktör kallar såpopera? Själv säger han ja men detta jävas av en av kvinnorna som säger att det skall överklagas till Högsta Domstolen. Nu tror jag inte att HD tar upp ett överklagande av två så avgörande underrätters utslag, men det kan ju då fortsätta i Europadomstolen. Om motivet för åtalet är det som i England kallas ”Law fare” det vill säga att man hotar med domstol om man blir kritiserad. För vem vågar då kritisera? Och här ligger hotet mot yttrandefriheten.