Den pågående pandemin har länge tvingat ner sjukvårdens personal på knäna. Men det kunde vara väldigt tufft förr också. Stackars doktorn, kan man nog sucka.
I sin senaste bok ”Himmelsprotokollet och Låtsasriket” berättar pensionerade docenten och thoraxkirurgen på Sahlgrenska i Göteborg Leif Dernevik i ett kapitel om egna svettiga erfarenheter.
1972 var han ung underläkare på Sandvikens lasarett. Jourerna blev särskilt hårda.
– Underläkarna var inte specialistkompetenta, och de var tvungna att ha så kallade samjour på nätterna, skriver Leif Dernevik.
Ansvar för kirurgi, medicin och förlossning – samtidigt
– Det innebar att en ung läkare tvingades vara både kirurgjour och medicinjour samtidigt och dessutom vara ansvarig för förlossning, fortsätter han.
Inte nog med det, när öppenvårdsmottagningarna i staden stängde på kvällen hänvisades även dessa patienter till lasarettet och till den ende läkare som var i tjänst.
Långhelger utan ledigheter
Vila? Inte nämnvärt på nätterna. Och dagen efter var det jobb som vanligt. Helgerna var extra tunga. Då kunde unge doktorn behöva tjänstgöra lördag och söndag samt mellanliggande natt.
Eller att han arbetat på fredag och sedan hade jour hela helgen. Därefter måste han fortsätta arbeta som vanligt på måndag,
Vågade inte störa de mer erfarna
Visserligen fanns bakjour. Unge doktorn kunde kontakta överläkaren eller biträdande överläkaren för att be om hjälp. Dessa båda hade bakjour varannan natt och därmed vara beredda att rycka in.
– Det är ju en nästan omänsklig börda och underläkarna kände därför att de i det längsta måste undvika att störa bakjouren, konstaterar Leif Dernevik.
