Efter läsningen av en artikel får det inte hänga några lösa trådar eller finnas några frågetecken kvar i luften. Det är själva kärnan i Peter Lenkens budskap formulerade i häftet ”Skriv dåligt! Handbok för bättre texter”.

Peter Lenken med sitt nya häfte

Ett av Peter Lenkens klara och tydliga budskap är: stå alltid på läsarens sida. Då skriver du bra.

I handboken, (Bokförlaget Korpen) på drygt 100 sidor, i ett format som gör det möjligt att stoppa häftet i innerfickan, belyser han den ena tråden efter den andra och ger anvisningar i hur de bäst ska tas om hand. Han står på läsarens sida och ger skribentkollegor råd och anvisningar i hur läsaren bäst ska bemötas.
Få är bättre lämpade än Peter Lenken att ge goda råd för skribenter. Han har en djup källa av erfarenhet att ösa ur från sina mer än 30 år på Göteborgs-Posten, GP, som reporter och ansvarig redaktör för Världens gång, från seminarier och konferenser, från undervisning i skrivandets konst, författarskap och från frilansuppdrag för Svenska Dagbladet och andra tidningar/tidskrifter.

Släpp inte boken ur sikte
I inledningen till skriften, ”Aldrig fullärd, alltid i rörelse”, ringar han in ämnet på ett utmärkt sätt, medan återstoden belyser frågeställningar och strategier för att tackla dessa. Han ger läsaren exempel och gör pedagogiska nedslag i litteraturen.
En del är hämtat från källor i USA, av etablerade skribenter från seminarier och artiklar.
Lägg boken så att den är lätt att hitta!

Läs och lär om hur du skriver bäst
Skriften är ett redskap för alla som känner lust i att sätta ord på pränt för att åstadkomma en berättelse. Häftet passar lika väl för den nyblivne skribenten, som söker efter sin stil och formspråk, som för den ärrade veteranen som kan ha stelnat i sin berättarkonst och därför behöver ruskas om.
Exemplen och råden är många.
Där ges också prov på hur det kan bli, fast det inte var meningen.

“Träffa människor i deras vardag”
Olika skribenter har olika förutsättningar. Somliga har förmågan att ”upptäcka det alla kan se”, som Henrik Tikkanen uttrycker det. Det är de som är ute i samhället och rör sig bland människor, hör samtalen, ser konflikter innan de inträffat och talar med folk i deras vardag – och inte bara med valda företrädare, chefer eller andra potentater.
– Att vara ute bland människor och i miljöer är egentligen det viktigaste och mest givande arbetet som journalist, slår Peter Lenken fast.
– Att vara närvarande både fysiskt och i texten är en av grundbultarna i all journalistik.

Så behandlas åkomman skrivkramp
Många gånger bromsas skrivandet till en början av inre hinder, en åkomma som kallas skrivkramp.
– En besvärlig plåga. Bästa motmedlet är att genast komma igång och börja skriva, uppmanar han.
Hämta underlaget var som helst i noteringarna från intervjun, i mitten, slutet eller i andra avsnitt. Det viktiga är att komma igång. Sedan kan alltid texten bearbetas och redigeras, helst med strama tyglar, innan den kan lämnas vidare för publicering.
En tröst lämnas i förbifarten:
– Skrivandet är en svår konst!

Gör som Aristoteles
Börja från början i planeringen av artikeln. Följ Aristoteles råd, (grekisk filosof och vetenskapsman, född 384 f.Kr., död 324 f.Kr.) och använd på inrådan av den gamle filosofen tre dramaturgiska grunder:
Tid, plats och händelser, eller när, var, hur och varför, som journalister får lära sig.
Detta kan speglas redan i ingressen, inledningen till artikeln. En tam och intetsägande ingress får få eller inga läsare till den efterföljande artikeln. I bästa fall kommer man att minnas artikeln som meningslös. Eller menlös.

Det svåraste rådet: Skriv enkelt!
Det enligt Peter Lenken svåraste rådet att följa är detta; skriv enkelt!
Frågorna är journalistens redskap för att få information. Och här lyfts de ”dumma frågorna” fram som centrala i det arbetet. Det är frågorna ingen vill ställa. Men de är ofta centrala, grundläggande frågor om hur kom det sig att…?, nu förstår jag inte, vill du förklara…?, och så vidare.
Reportern vill inte göra bort sig med erkännandet att det här kan jag inte förstå.
Undvik att trassla med facktermer, som man egentligen inte begriper, men som skulle kunna ge den färdiga artikeln ett kunnigt intryck. Den oerfarne skribenten går kanske i den fällan. Allt för att imponera.
Den erfarne ställer frågan till intervjupersonen, är det så här du menar? och får svar på begriplig svenska.

Roar liksom ”Stilblommor och grodor”
”Skriv dåligt” är många gånger roande läsning på samma sätt som boken ”Stilblommor och grodor” från 1934 av Albert Holmkvist, signaturen Purre. (Han kom 1903 från Blekinge till Göteborgs-Posten, verkade senare på Göteborgs Handels- och Sjöfarts tidning till sin pensionering, med ett mellanspel på Göteborgs-Tidningen. I boken samlar han exempel på lekfulla alster från dagspress, elevers tragglande med främmande språk, talares ansträngningar i riksdag och föreningar, högtidstal och annonser för olika ändamål, mm).
Peter Lenken tar också upp stilblommor och grodor från dagspress. Han citerar kända författare och skribenter, där deras kunskap ger värdefull ledning i konsten att skriva.

Bra hjälp i TV-soffan
På samma vis kan häftet ”Skriv dåligt!” vara den kritiske läsaren till hjälp, som ett facit, när artiklar ska granskas eller telegram och inslag i radio och TV skärskådas.
– Aha, nu krånglar de allt till budskapet, så att ingen kan begripa det, kan den lede kritikern säga sig eller vist och med näsan i vädret meddela sin livskamrat med stöd av exempel i ”Skriv dåligt!”-häftet.

Skriv kort även om det är svårare än långt
Peter Lenken ger rådet: – skriv kort!
Det är svårare än att skriva långt.
Mark Twain ursäktade sig varför brevet han skrev blev så långt, med:
– Jag hade inte tid att skriva ett kort.
Att skriva kort är inget nytt påfund. Konsten är lika gammal som Tio Guds Bud!, påpekar Peter Lenken.

Sätt läsaren på plats
Han betonar vikten av att ta läsaren till platsen.
– Det är ovärderligt, anser han. Och att vara ute på jobb ger ett rikare material och skapar nya kontakter, som knappast blir möjligt när reportern sitter vid skrivbordet och skaffar informationen via telefonen.
Att ha varit på plats ger en extra krydda till artikeln. Han tar som exempel rättegången i Halmstad, då fallet gällde ett styckmord. Peter Lenken satte av tid att före förhandlingen i tingsrätten resa för att besöka kyrkogården, då han räknade med att mördarna hade passerat den på vägen fram till Nissan, där kroppsdelarna sänktes i ån.
Antagandet stämde och avstickaren till kyrkogården gav artikeln en extra, kuslig känsla.

Grundliga jobbet bakom ögonblickshändelsen
Oftast ligger det mycket tid och arbete bakom text och bild.
Intuition är likaså värdefullt för nyhetsarbetet. Peter Lenken berättar om den 88- årige häradshövdingen i serien om yrken som är på väg att försvinna. Fotografen Sören Håkanlind tog, berättar en förvånad häradshövding, mängder av bilder på honom utanför tingsrätten i Alingsås.
Han återvände dagen därpå för att ta fler bilder inne i lokalen, men den bild som sedan publicerades i tidningen var när den elegante, gamle häradshövdingen lyfte på hatten för en dam han mötte på sin väg in till förhandlingen.
Ett så kallat Snapshot, det ögonblick som bara en rutinerad fotograf med intuition kan finna. Alla andra bilder lades åt sidan för just denna ögonblicksbild!

Se upp med den som tror sig veta sanningen
Någonstans påminns läsaren om att det är sanningen reportern ska söka och inte gå in fällan att ta upp det någon tror är sanning.
– Döm inte människor i onödan. Var reporter, inte Gud!, uppmanar Peter Lenken.

”Man är inte bättre än sitt källmaterial”
Källforskning och faktakontroll är nödvändiga inslag i arbetet.
”Man är inte bättre än sitt källmaterial”, slår Svenska Akademiledamoten Peter Englund fast.
Och Alf Henrikson yttrade följande:
“Tänk på att du skriver för tusenden som vet mindre och hundraden som vet mer!”
Låt fakta komma med, för att ge läsaren hela bilden. I ett recensionsklipp om en film hette det, att ”filmen är briljant.” I själva verket löd hela texten så här: ”Det hade kunna bli en briljant film om man bytt ut manusförfattaren, regissören och alla skådespelare!”

Låt lokaltidningarna ligga framme
Tips till hotellpersonal i landet: Låt lokaltidningarna ligga framme i hotellets frukostmatsal. Storstadspressen läser gästerna ändå, på papper, elektroniskt och var som helst.
Hotellgästerna vill läsa ortspressen för att få en känsla för vad som är aktuellt i bygden, se formuleringarna i nyheter och annonser, få veta vad hus och bilar kostar på orten, var man kan äta lunch eller middag, aktiviteter på gång, och så vidare.

Roas av Nisses formuleringar
Läsning av lokaltidningarna kan även bjuda på formuleringar som dessa:
Ur Göteborgs-Posten om en bilolycka:
”Samtliga i bilen var på väg söderut”,
eller Dala-Demokraten om skytten Lars Hagman från Hedemora på tävlingen i Lima:
”Hagman briljerade – sköt full i två klasser.”
Tryckfels-Nisse jobbar som bekant på alla tidningar!

Bättre artiklar med färre pratminus
Peter Lenken tar upp direktcitaten i tidningarna, de så kallade pratminusen. Han förordar b-gränsad användning.
Varför då?
Det kräver mer av reportern att skriva mer med egna ord och spara pratminusen till de verkligt vassa citaten.
– Fler egna ord och färre andras ger en personligare text, anser han. Han tycker att det kan vara en bra utmaning att pröva, när man börjat fastna i gamla former.
… Var inte så jagfixerad!
Författaren ger rådet att i mesta möjliga mån undvika att använda ordet ”jag” i texterna. Särskilt i fråga om recensioner.

Underskatta aldrig en bildtext
Bildtexten är en viktig och ibland en förbisedd informationskälla. Inte sällan skriver man som hastigast ned bildtexten när artikeln är färdig och lämnad:
“Visst ja, bildtext”, och så hittar man någon passande formulering i artikeln.
– Det är ett stort fel! Lägg tid på bildtexten och ta fram en inte använd information just för bildtexten!

Se och lär av bildtidningen Life
Det är på den detaljen man märker om en tidning är gjord av duktigt yrkesfolk! Glöm inte att tala med fotografen också om bildtexten, så att den harmonierar med bilden.
Ett föredöme i detta avseende, som Peter Lenken lyfter fram, är den amerikanska bildtidningen LIFE.
(Den gavs ut regelbundet fram till 1972, sedan som sporadisk som bilaga för att slutligen helt avsomna 2007. Många av fotograferna i LIFE var, eller blev, mycket berömda. Några av medarbetare var Margaret Bourke-White, fotograf, Alfred Eisenstaedt, fotograf, Ernest Hemingway, författare, Mary Ellen Mark, fotograf och Lennart Nilsson, fotograf. källa Wikipedia).

Greppet som inte tillför något
Författaren belyser ett inslag i grävande journalistik, som blivit på modet. Det är när TV-teamet står i receptionen och väntar på intervjun med verkställande direktören, som gömmer sig därinne och avstår från intervjun. Scenen ger inte tittarna någon ny information, men används i alla fall.

Detaljer som fastnar i minnet
Vikten av detaljer. GP journalisten Margareta William-Olsson skrev ett reportage om en kvinna som fått sex nya organ transplanterade. En månad efter operationerna träffades de båda på sjukhuset och artikeln i tidningen börjar i första stycket: ”Foten som sticker fram under filten har nymålade röda naglar.” Reportaget slutar med att kvinnan berättar planerna om en husvagns-semester till sommaren, “säger hon och viftar med de rödmålade tånaglarna.”
Detaljernas betydelse för helheten, något som bara rutinerade reportrar kan återge.

Skriv dåligt – bli bättre
Om inledningen till artikeln kan vara en blixt som lyser upp storyn, kan ett slut vara en brinnande låga som lyser länge inom läsaren.
Peter Lenkens slutord är:
Glädjen att skriva dåligt ger möjligheten att förbättra.