fredag, februari 3 2023
Bevakar Göteborg - och lite till
Spanaren.se är en nättidning i Göteborg som ägs av den ideella föreningen Sällskapet Spanaren. Vi granskar makten men rapporterar även om annat. Redaktionen arbetar gratis.

Vem skulle inte vara bäst skickad att skriva en bok om Göteborgs-Posten än någon som jobbat där?
Nu blev de 39.

Göteborgs-Posten
inifrån

är nästan 300 sidor producerade i rasande journalisttempo på kortast möjliga tid som inför en hotande deadline, alla skribenters fasa.

39 före detta anställda på GP berättar om en tid som var härlig, bråkig, konstig, oförglömlig och som aldrig kommer tillbaka eftersom papperstidningens glansdagar en gång för alla är räknade.

Nu gäller det att rädda det som räddas kan och det kanske inte går det heller.

Men om detta handlar boken inte så mycket om utom i två inledande kapitel.

Lars Dimming, (GP-anställd 1967-2009) som kläckte idén till projektet så sent som i somras, har tagit hjälp av ett antal tidigare kolleger. Till sist nappade 39 personer som fått skriva fritt efter egna huvuden om minnen och upplevelser.

Det blir förstås spretigt och en del upprepningar eftersom ingen känt till vad de andra valt att berätta.

Enorm maktfaktor

Göteborgs-Posten var under närmare ett sekel en enorm maktfaktor i Sveriges andra stad, en del av näringslivet och med ett ojämförligt inflytande på vanliga människor. Fyra av fem hushåll prenumererade. Sannolikt läste ännu fler GP varje dag.

Boken beskriver en verksamhet som länge bedrevs med okonventionella och gammalmodiga metoder. GP var sist bland de större dagstidningarna med att motvilligt och efter många interna stridigheter acceptera ny teknik. Det dröjde decennier innan
bilden (och fotografen) ansågs jämbördig det skrivna ordet (och redaktören).

I flera texter nämns den odefinierbara GP-andan, inte olik den tvivelaktiga göteborgsandan. Familjekänslan är påfallande i den stora byggnaden vid Polhemsplatsen. Nyanställda kunde lätt få upplevelsen att alla på redaktionen (som mest närmare 300 individer) på ett eller annat sätt var släkt med varandra.

Feodala belöningar

Länge kunde de anställda åtnjuta egendomligheter som 13 månadslöner. Äldre medarbetare skulle tituleras redaktören och alla strävade efter att få den ”stora GP-lönen”.

Belöningssystemen var snarast feodala men generösa, med allt ifrån överdådiga middagar till semesterresor för särskilt lojala och självuppoffrande insatser.
Detta pågick år efter år, ända fram tills den tredje generationen Hjörne tog över och det fantastiska penningflödet in i huset upphörde.

Peter Hjörne, i par med pingstvännen och hamburgermånglaren Tomas Brunegård, var bara hårsmånen från att sänka det stolta Stampenskeppet genom en rad av huvudlösa inköp med lånade pengar.

Om detta har rapporterats och skrivits mycket men inga gör det bättre och mer initierat än reportrarna Sten Sjögren och Lars-Gunnar Wolmesjö. Bägge var knutna till näringslivsavdelningen och bägge var valda av journalistklubben som fackets representanter i bolagsstyrelsen.

Hänsynslös girighet

De såg och upplevde sålunda det utdragna och smärtsamma haveriet från första parkett och deras protester mot de värsta galenskaperna möttes snarast med förakt.

Skoningslöst och alldeles sakligt beskriver de Hjörnes och Brunegårds hänsynslösa girighet som slängde en rad trogna medarbetare på offeraltaret. Wolmesjö skriver:
”GP var unik. Det finns kanske fler tidningar som haft 80 procents hushållstäckning – på småorter, men inte i en halvmiljonstad. Jämfört med att samtliga tidningar i Stockholm hade 50 procents hushållstäckning. Ihop. Hur kunde man spela bort ett sådant arv?”

Många andra texter i boken är betydlig lättsammare och anekdotiska och fångar upp de många goda åren när dominansen i Göteborg var så total. I murvelkretsar fanns ett talesätt: Har det inte stått i GP har det inte hänt.

Två av Spanarens medlemmar är representerade: Göran Ekstedt som tjänade Hjörneklanen mellan 1972 och 1981 och Cege Berglund som började som vaktmästare eller snarare springpojke redan 1962, 15 år ung. Hans dröm om att bli sportjournalist förverkligades bara två år senare och förutom ett kort mellanspel på Aftonbladet blev Cege GP trogen ända till sin pension 2013.

Utbredd gubbighet

Det mesta i boken är godmodigt, snällt, lättläst och emellanåt mer privat än personligt.

Enstaka gånger bränner det till.

En rätt utbredd grabbighet och gubbighet framskymtar inte bara mellan raderna. Sarah Britz redogör vasst och ärligt för sina kluvna känslor inför ”moderskeppet”:
”Du skulle inte haft några problem med att vara arbetsledare om du inte hade så stora bröst.”

På sportredaktionen som under en period kanske var Sveriges vassaste och kunnigaste utbröt på 1990-talet ett fullskaligt krig om makt och positioner. Högsta ledningen tvingades ingripa, gruppen splittrades, några avsattes/tvingades bort och över 20 år senare finns sår som aldrig läker.

Den framgångsrika grävgruppen sågs med avundsjuka och oblida ögon av så många kolleger att den bryskt stängdes ner efter två år. GP:s osunda mansvälde luckrades så småningom upp såtillvida att löneskillnader jämnades ut och under 00-talet började kvinnliga arbetsledare vara i majoritet.

Vem ska då läsa denna bok?

Tja, alla som någonsin satt sin fot i GP-huset (som numera ägs av Platzer Bygg) kommer säkert att sluka vartenda ord. Branschen i sin helhet lär också ta till sig innehållet med nyfikenhet och lust.

Det skulle inte förvåna mig om en hel del av tidningens (numera) gamla och trogna läsare är sugna på att få reda på vad som hände bakom kulisserna.

Ingen av de medverkande har krävt ett öre i ersättning. Hela behållningen går till Stadsmissionen.

Frågan är om Peter Hjörne uppfattar den vinken.

Hans Burell
som mellan 1970 och 2000 var anställd på Arbetet Väst och som under 00-talet hade många långa vikariat på GP och som blev utlasad för sista gången 2008.

 

Previous

Höjda taxor driver upp boendekostnaderna

Next

Med stöd av Säpo stänger Skolinspektionen Safirskolan från årsskiftet

Check Also