I måndags avslutade Göteborg Jazz Orchestra (GJO) sin månatliga satsning Jazz@Park Lane för säsongen med en hyllning till den legendariske och virtuose trombonisten Eje Thelin (1938-1990).
Thelins insatser är av det mer anmärkningsvärda slaget inom svensk jazzmusik. Han började i unga år som dixielandsmusiker, men bytte i tjugoårsåldern radikalt stil och blev en av landets tidiga modernister.
En numer klassisk inspelning med Eje Thelin Quintet, ”So Far”, gavs ut 1963 och belönades med Orkesterjounalens ”Gyllene skivan” för årets bästa jazzskiva. Thelins stil blev snart för avancerad för svensk smak och han drog sig ner till den europeiska kontinenten.
Återvände till Sverige och skrev för storband
Ett mästerligt prov på Thelins fria spel under den perioden kan man avnjuta på plattan ”Eje Thelin i Graz 1969” där han kliver fram ”naken” enbart i sällskap med bas och trummor. Alltnog återvände Thelin småningom till Sverige och började bland annat skriva musik för storband. Under den övergripande titeln ”Raggruppamento” framförde Radiojazzgruppen musik av Thelin vid en konsert i april 1989.
Ny inspelning med trombonisten från konserten 1989
Thelin själv var märkt av sjukdom och kunde inte närvara. Konserten spelades in och gavs ut på skiva. Det är materialet från denna som GJO nu har givit sig i kast med och under nästa vecka ska spela in med Nils Landgren som solist. Intressant i sammanhanget är att Landgren satt i trombonsektionen vid konserten 1989.
Lisa Bodelius – mer än en vikarie
På Park Lane erbjöd nu GJO måndagskvällens publik ett smakprov på vad man kan åstadkomma och ensemblen tog sig låt för låt igenom ”Raggruppamento”. Landgren ersattes under konserten av Lisa Bodelius.
”Ersattes” är egentligen ett felaktigt uttryck eftersom Bodelius visade sig vara en synnerligen intressant solist med en helt egen ton och spelsätt: lugnt, flytande, idérikt och klichéfritt.
Varje ton tycktes föda nästa i ett naturligt, självklart flöde. Bodelius har fått många utmärkelser och allteftersom kvällen fortgick förstod vi varför. Vill man i lugn och ro studera Bodelius i helfigur kan man leta upp hennes album ”Hela tiden” i vilket hon spelar på kvartett och visar fina exempel på egna kompositioner.
Nakna fotavtryck i friformjazzens rabatter
Kvällens första nummer ”Raggruppamento”började som ett knytnävsslag i solar plexus och ut ur den häftiga klangdimman trädde så Andreas Hall med tenorsaxofon: intensiv, energirik, närvarande och humoristisk.
Av och till trampade Hall ur skorna och satte nakna fotavtryck i friformjazzens rabatter. I dessa stunder kände vi Eje Thelins ande vällustigt blåsa in över estraden. Det var uppenbart att Hall hade något att säga och att han gärna ville berätta det.
GJO låter alltid bra – och ibland kanske extra bra
Därefter tog Lisa Bodelius publiken i handen och i en lång, luftig, orange sommarklänning ledde hon oss, stolt placerad framför alla män i orkestern, drömskt igenom balladen ”Vision”. En fin stund.
Man har börjat att vänja sig vid att GJO låter bra. Men lät det under måndagskvällen inte lite extra bra? Kanske kände man speciellt för Eje Thelins musik eller kanske var det bara min (som gammal Eje Thelinfantast) inbillning och önskan?
Ung talang på väg in i jazzkostymen
GJO slår ju gärna ett slag för unga musiker och därför var det extra kul att höra den nybakade studenten Ludvig Broman göra fina och välskurna soloinsatser. Jazzkostymen är under utprovning men kan förväntas att snart sitta som gjuten.
Ett utmärkt inhopp svarade Martin Bjurek för. Han vikarierade denna kväll för Pontus Pohl. Martin är en rutinerad musiker som trots sina 35 år hunnit spela på heltid i 14 år, varav sju i Bohuslän Big Band. Hans jazzkostym är väl utprovad och välsittande.
Konserten avslutades med Georg Riedels komposition ”A Letter to Eje Thelin”. Det var spännande att ta del av det långa, innehållsrika brev som GJO författade under kvällen och det är härligt att Eje Thelins musik lever.
Nu väntar vi bara på plattan!
