NÄSTAN DAGLIGEN HÖR vi om opinionsundersökningar av olika slag.
De som får störst uppmärksamhet är nog de politiska som mäter partisympati eller förtroende för våra politiska företrädare.
Undersökningarna ger upphov till diskussioner i våra massmedier och i forum för politiskt intresserad allmänhet.
TVÅ PROBLEM FINNS med dessa undersökningar. Kan undersökningarna påverka allmänhetens sympatier för partierna eller personerna (den så kallade Band Wagon-effekten, på svenska att satsa på vinnande häst) och hur mycket kan vi lita på undersökningarna?
För att vi skall kunna lita på undersökningarna måste vi veta åtminstone något om hur undersökningarna är gjorda och eftersom man uttalar sig om svenska folket (de röstberättigade) måste de man frågar utgöra ett miniatyrsverige d v s lika många av varje sort till exempel kön, ålder, utbildning och tidigare partisympati.
TVÅ OLIKA TYPER av urval görs av undersökningsföretagen. Den ena typen, som också är den äldsta härstammande från Gallup i USA, går ut på att man ur ett befolkningsregister tar fram personer efter ålder (rösträttsålder).
Utifrån detta register väljer man ett urval personer som man sedan tillfrågar meddelst brev, telefon eller elektroniskt. Detta gör såvitt jag vet SCB och SOM-institutet i Göteborg.
Att de flesta undersökningsföretag frångick denna metod innebar att bortfallet blev mycket stort (undersökningen som gjordes av Indikator Opinion och som redovisades i TV gällande att Sverigedemokraterna var näst största parti hade en svarsfrekvens på ca 32 procent.)
DE SOM FÖRST frångick denna metod var SIFO och Novus med just skälet att bortfallet blev för stort.
På grund av att bortfallet, d v s människor som inte svarar, är mycket stort i dessa undersökningar har ett nytt sätt vuxit fram som de flesta undersökningsföretag numera använder sig av, nämligen paneler.
Man tillfrågar ett mycket stort antal människor om de vill vara med i en panel och svara på frågor. Dessa paneler omfattar tiotals tusentals personer och ur panelen dras sedan ett urval för varje undersökning. Svarsfrekvensen här ligger på ca 60-65 procent.
Undantaget är Demoskop som tillfrågar Aftonbladets läsare om de vill vara med och bygger en panel av dessa.
TANKEN MED BÅDA metoderna är att de svarande skall motsvara hela den röstberättigade delen av svenska folket. Därefter måste man vikta urvalen så att den procentuella andelen som svarat motsvarar andelen i befolkningen.
Om andelen kvinnor är för lågt måste man vikta upp kvinnorna med hjälp av de kvinnor som svarat.
Problemet med att vikta är man måste veta vilka faktorer som spelar roll för röstandet. Ock det kan man inte veta förrän nästa val.
ETT ANNAT SKÄL till att de flesta undersökningsföretag gick över till paneler var att brev, telefon och elektroniskt blev för dyrt.
Därför skulle man vilja veta varför ett företag som har denna metod vann upphandlingen för SVT genom att vara billigast.
När det gäller upphandlingar gäller ju i huvudsak pris och kvalitet men i det här faller kan man endast veta pris eftersom kvalitet endast kan utvärderas i efterhand.
Helst vill man som läsare, tittare eller lyssnare veta om metod urval, bortfall och viktning men det senare får men aldrig veta då det är en företagshemlighet.