”Röster om Sören Mannheimer” är ett stycke välskriven och stundtals spännande nutidshistoria. Den återger dramatiska händelser under 1970-, 1980- och 1990-talen från ett Göteborgsperspektiv. Boken ger samtidigt en mångfasetterad bild av Sören Mannheimer, 1934 – 2016, som ett antal personer i hans närhet berättar om.

Sören Mannheimer intervju i Arbetarbladet

Förbundsjuristen Sören Mannheimer fotograferad av Erik Lindahl under en intervju för Arbetarbladet i januari 1980.

Det är juristen, politikern, ideologen, medmänniskan och göteborgaren som framträder. Han värnade Göteborg och tackade nej till minister- och statssekreterarposter i huvudstaden. Sören Mannheimer tillhörde den inre kretsen i staden, som arbetade med det ständigt pågående bygget och upprustningen av Göteborg.
Boken är något för den som vill veta mer om hur de styrande i Göteborgspolitiken och ledningarna i stadens näringsliv agerade i de stora frågorna under decennierna närmast före sekelskiftet.

Det var när
* Marken gungade under varven
* Volvo som alltid på var mans läppar
* Ekonomin sviktade för Göteborgshem med 4 000 tomma lägenheter
* Den stora ungdomsarbetslösheten var utbredd med 3 500 utan jobb
* Debatten ägde rum om satsning på ny musikteater och/eller andra teatrar i förorterna,
* Folkteaterns ekonomi säkrades
* Olof Palmes plats fick sitt namn vid Folkets Hus i Göteborg
* Stadsdelsnämnderna började planeras

I allt detta hade Sören Mannheimer centrala uppgifter. Boken är en antologi, ett antal kapitel där ett 30-tal personer berättar. Bara sex av dem är kvinnor.
En spegling av manssamhället under denna tid!
En gemensam nämnare är hans alltid vänliga attityd och respekten för andra. Han hade glimten i ögat och sinne för humor.
Dagens Göteborg växer fram. Då samverkade man, mellan de politiska partierna, mellan politik och stadens näringsliv och – i någon mån –  mellan Göteborg och Stockholm.

Inspirerades av Wigforss och Tingsten
Sören Mannheimer fångades av socialdemokratins tankegångar under studietiden på den juridiska fakulteten vid Lunds universitet. Han inspirerades av bland andra Herbert Tingsten och Ernst Wigforss och blev sedan livet igenom rörelsen trogen.
Av universitetets prorektor Sven Kjöllerström fick han ett rekommendationsbrev med omdömen som ”arbetsförmåga, initiativrikedom, uthållighet och älskvärda men samtidigt välbalanserade, bestämda och fasta uppträdande”.

Han kom från en känd familj i Göteborg med liberala värderingar. Att arbeta som advokat i staden som socialdemokrat väckte uppmärksamhet men påverkade varken hans val av yrke eller ägarnas vilja att anställa honom hos advokatbyrån Mannheimer & Zetterlöf.

Männen gjorde upp affären och placerade pengarna under en golvbräda
På 60-talet inleddes arbetena med miljonprogrammet i syfte att förse den växande befolkningen med bostäder. I Göteborg fanns tillgänglig mark i nordost med Angered som centrum. Sören och hans bror Jon med flera yngre jurister engagerades för att göra upp markköpen. Inte sällan samlades vid slutuppgörelserna husbonden med söner runt matsalsbordet medan kvinnorna fick stå utefter väggarna beredda på att få servera kaffe och hembakade kakor. 
Och det hände att köpeskillingen placerades under en väl vald golvtilja i boningshuset, som bedömdes vara säkrare än att sättas in på banken.
Sören Mannheimer valdes in i partistyrelsen 1969 och i fullmäktige 1971, där han verkade till 1991
Han var med under Tage Erlanders, Olof Palmes och Ingvar Carlssons tid.

Klättrar uppför pinnarna, skrev Lars Hjörne
Sören Mannheimer, den unge göteborgske, socialistiske affärsjuristen klättrar stadig uppför pinnarna på den socialdemokratiska maktstegen. Ofta trampar han fel, men upp tar han sig i varje fall. Nu senast har han invalts i den socialdemokratiska partistyrelsen.
”Idoghet är ett utmärkande och hedervärt drag hos honom. Han hinner med både att kämpa på barrikaderna som radikal socialdemokrat och sköta sitt civila jobb för en rad vederstyggliga privatkapitalistiska storföretag”, skrev Lars Hjörne i Göteborgs-Posten den 19 november 1969.

Förvaltar pensionärernas pengar och ”bästa justitieministern vi aldrig fick”
Sören utsågs 1985 till ordförande i Fjärde AP-fonden, vars uppgift var att förvalta pensionärernas pengar. Han innehade ordförandeskapet till 2000. 
I sin roll som styrelseledamot i Volvo hade han att balansera vad som var bäst för företaget med vad som var bäst för pensionärernas, folkets kapital i Fjärde AP-fonden. 
Thomas Halvorsen, mångårig VD för Fjärde AP-fonden om sin ordförande: 
Sören Mannheimers främsta egenskaper ansågs vara: Hög integritet, oräddhet och mångsidig kompetens. 
– Han var den bäste justitieminister som socialdemokraterna – ja, kanske det svenska folket – aldrig fick.

Miljöbild på Sören Mannheimers pir

Alexandra och hennes hund Jack tar en paus på Sören Mannheimers pir på Hisingen.
Bild: Erik Lindahl.

”I stormens öga” på Volvo
Sören valdes in i Volvos styrelse 1986 och efterträdde där Sven Hulterström. Hans kunskap som affärsjurist och den roll han hade i Göteborgs politik ingav respekt hos styrelse och ledning.
De starkt stigande utvecklingskostnaderna för nya bilmodeller var identifierad av styrelse och ledning som bilföretagets grundproblem. 
På 80-talet förde koncernchefen Pehr G. Gyllenhammar fram tanken om ett samarbete med franska Renault. 
– Man kan konstatera att Sören verkligen befann sig i stormens öga under en avgörande period i svensk industrihistoria, berättar Arne Wittlöv, VD för Volvo Aero i Trollhättan (tidigare Volvo Flygmotor).
När 4:e AP-fondens styrelse skulle fatta beslut om sitt ställningstagande till förslaget, konsulterade Sören två advokatbyråer för att klargöra sin position som ordförande i 4:e AP-fonden och samtidigt som ledamot av Volvos styrelse. Sören deltog inte i fondstyrelsens beslut om detta.
Visionen: Ett världsföretag med mer än 200 000 anställda.
Förslaget: Volvo 35 procent i Renault-Volvo RVA, och Renault 65. Men ”action specifique”- den gyllene aktien – innebar att Volvo blott i praktiken inte kunde få mer än 20 procent.
Reaktionen: mycket negativ: ”Det liknar mest att Renault tar över Volvo”.
Styrelsen den 2 december 1993 kom fram till, att förslaget måste dras tillbaka och bolagsstämman den 7 december avblåsas.
Pehr G. Gyllenhammar avgick med omedelbar verkan. Hans hustru Christina skrev en känslomässigt laddad artikel, som publicerades i Göteborgs Posten. 

Tveksam till löntagarfonderna
Göran Johnsson, Metalls ordförande 1993:
– Han var otroligt rak och tydlig.
Sören Mannheimer framförde vid ett möte om Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder på Metalls kursgård kritik mot förslaget och trodde inte på att löntagarna skulle äga de största företagen i Sverige.

Hamnen, kvinnornas rätt i samhället, den grå arbetskraften och varven
– Sörens personliga kvalitéer, med sitt goda omdöme, sin utbildning och sina principiella ståndpunkter var fullkomligt ovärderlig, säger Bengt Tengroth i samtal i boken. 
Tengroth tillhörde den inre kretsen i staden med betydande påverkan på dess utveckling. Han var ordförande i Göteborgs hamnstyrelse åren 1964-1980. Han hade en rad fackliga förtroendeuppdrag och var vice VD för Götaverken.
Starka fackliga klubbar utmärkte Göteborgs hamn. En fråga som ofta diskuterades var hamnarbetarnas rätt att strejka samtidigt som ingångna fredsavtal skulle innehållas.
– I sådana känsliga frågor var det väldigt bra att ha en klok och kunnig människa som Sören, som tog till sig det jag sa och kom tillbaka med värdefulla och viktiga synpunkter, säger Bengt Tengroth.

Dubbla juristuppdrag
Bengt Tengroth planterade tanken hos Sören Mannheimer om ett arbete på Metall 41an, som slutade med att Sören Mannheimer 1973 blev både förbundets jurist och avdelningen Metall 41ans jurist. Han hade det uppdraget till 1982.
Tengroth berättar om Mannheimers arbete för kvinnornas rätt i samhället och likalön.
Han verkade för att få bort den s k grå arbetskraften, via ett avtal som han var med och utarbetade; de entreprenörer som anlitades måste godkännas av Metall!

Namnskylt på piren

Namngivningen av piren på Norra Älvstranden påminner om Sören Mannheimers arbete för de anställda i den enorma omställningen som varvsnedläggningarna innebar.
Bild: Erik Lindahl.

Den enorma varvsomställningen
Både Bengt Tengroth och Sören Mannheimer var mycket aktiva i arbetena om de krisande varven i Varvskommissionen och Varvsanalysgruppen. I Göteborg hade fartyg byggts sedan 1600-talet, och Sverige var efter Japan största varvsnation i världen. 
Omställningen att avveckla varven var enorm. Mer än 15 000 varvsanställda berördes i landet och indirekt lika många. I Göteborg fanns Lindholmens varv, Eriksbergs Mekaniska Verkstad, Götaverken och Arendalsvarvet och i övriga landet Uddevallavarvet, Kockums i Malmö och Öresundsvarvet i Landskrona.

Tystad mikrofon gav eko i radion
Det blev en uppmärksammad händelse när Radio Göteborg 1983 skulle bevaka ett Metalls möte på hotell Rubinen i Göteborg, där varvskrisen var på agendan. Radio Göteborgs reporter Lennart Persson gick efter mötet in till möteslokalen med en fackföreningsmedlem i följe, som hade en fråga till mötet. De mötte  Sören Mannheimer. När Lennart Persson placerade mikrofonen till sin direktsändande utrustning framför Sören Mannheimer tog denne tag i mikrofonen och säger, som svar på reportens begäran om svar på en fråga:
– Men inte i den här!
Sören Mannheimer går iväg med mikrofonen, sändningen i Radio Göteborg tystnar, och Lennart Persson följer efter. Han får till sist tillbaka mikrofonen.
Sören Mannheimer anmäldes för brott mot tryckfrihetsförordningen. Åtalet kom dock att gälla egenmäktigt förfarande, för vilket domstolen utdömde dagsböter.

– Det borde resas en staty över honom, Johan Lönnroth
Med Johan Lönnroth hos Västerpartiet hade Sören många duster. En sådan rörde påståendet att det fanns ett hemligt avtal mellan Stena och hamnstyrelsen, som Lönnroth aldrig fick se. Då ilsknade Sören Mannheimer till och undrade om hur det var med förtroendet för hamnstyrelsen (där S var representerad men inte V).
En annan gällde frågan att lockouta kommunanställda som svar på den av LO utlysta strejken våren 1980. Lönnroth vägrade delta i beslutet och ådrog sig Mannheimers ilska.
De båda kom vid ett annat tillfälle i dispyt om satsningar på hangarer till Säve flygplats, där Mannheimer visserligen höll med om att det var dyrt men försvarade ändå investeringarna.
Johan Lönnroth berättar i boken att de båda med åren kom allt bättre överens.
– Sören var arkitekten bakom det rödgröna samarbetet, som på den tiden var unikt i Sverige. Idag har detta samarbete sedan 1990-talet  varit etablerat riksplanet  och i många regioner och kommuner.
– Det borde resas en staty över honom, anser Johan Lönnroth.


– Operan enda frågan där vi var oense, Lars Åke Skager
– Vi hade ingen större fråga  som vi var oense i, det enda jag kan  komma ihåg var Operan, där Sören ville att vi skulle satsa på kulturen i förorterna och jag ville att vi skulle driva frågan om att bygga ett nytt operahus, säger Lars Åke Skager, moderaternas starke man i Göteborg.

– Han var allmänbildad i allt, Hans Wallenstam
Sören Mannheimer valdes in som ordförande i styrelsen för Wallenstam AB.
– Han var oerhört klok och allmänbildad inom alla områden.

– Han höll Chalmers fana högt, Anders Sjöberg
Rektor för Chalmers Tekniska Högskola om Sören som styrelseordförande.
– Vi kändes oss helt trygga tillsammans med ordföranden Sören. Han höll Chalmers fana högt.

– Hans klokskap bäddade för Röda Sten Konsthall, Per Hållén
– Hans klokskap och tålmodiga arbete med organisationen var  oumbärlig. Utan hans insatser hade  Röda Sten Konsthall inte blivit den framgångssaga, som den idag har blivit, anser grundaren av Röda Sten Konsthall Kulturförening, Per Hållén.
En måndag i juni 1999 samlades vid Röda Sten statsminister Göran Persson, Stena ABs ledning med Sten A Olsson i spetsen och Sören Mannheimer i egenskap av styrelseordförande för Chalmersstiftelsen. Resultatet av träffen:
Finansieringen ordnades för en upprustning av Röda Sten.
Senare invaldes Sören Mannheimer i styrelsen för Röda Sten.

Fotnot. Boken utges av Göteborgs Arbetareförening och kostar 150 kronor.