Man vill ju inte åka fast för fuskåkning. Framför allt inte på väg till och från Mölndal. Alltså var jag särskilt försiktig häromdagen då jag tog tvåans spårvagn till vår södra grannstad.

Nog för att jag med framgång gjort den djärva resan förr, men man glömmer ju så lätt på äldre dar.

Man ska trycka på några knappar då man stämplar i automaten. Men vilka och i vilken ordning? Och hur beter man sig för att meddela automaten att man går av?

Steg på andra vagnen inne i stan. Dumt. Där fanns ingen förare att fråga. Däremot hjälpsamma medpassagerare.

Strax efter Korsvägen beskrev jag min okunnighet för två sådana. Båda engagerade sig för min skull. Den manlige gav en analytisk föreläsning om tänkbara lösningar. Då och då ifrågasatt av den kvinnliga passageraren på andra sidan gången.

När vi anlände till ändhållplatsen Mölndals centrum var mannen ganska säker på hur jag borde trycka. Följde hans råd, tackade för hjälpen och steg av. Hoppades att Västtrafikpolisen Väpo inte upptäckt mitt eventuella brott.

På väg hem ville jag vara säkrare. Steg in i första vagnen. Uppmärksammade föraren på min ankomst.

– Hur stämplar man för att inte göra fel? undrade jag.

Föraren såg prydlig och intelligent ut. Hade säkert läst på universitet. Kanske rentav på Chalmers.

Han tänkte. Mumlade. Steg ur förarplatsen och började läsa instruktionen där bakom.

Skakade på huvudet och sade:

– Om kontrollanterna kommer så hänvisa dem till mig.

Hur detta skulle rädda mig avslöjade han inte.

Vi åkte. Jag satt på min plats och försökte se oskyldig ut om Väpos kameror skulle upptäcka mig.

Lättnaden var stor när vi äntligen passerade stadsgränsen och befann oss i Göteborg.

Väpo har inte hörts av.