tisdag, december 6 2022
Bevakar Göteborg - och lite till
Spanaren.se är en nättidning i Göteborg som ägs av den ideella föreningen Sällskapet Spanaren. Vi granskar makten men rapporterar även om annat. Redaktionen arbetar gratis.

Bli aldrig sjuk! Här kommer en helt sann berättelse om varför. En berättelse om hur det är att vara patient.

I början av sommaren har drygt 70-åriga A plötsligt sönder sitt ena knä. Det visar sig i en fruktansvärt stark smärta. Hon kan inte längre gå. A och B reser till akuten i Mölndal med sjukresa där rullstol och stegklättrare ingår. Väntar. AT-läkare C vill skicka hem A, som dock kräver att få träffa ortoped.

Så småningom dyker ortoped D upp. Talar. Känner på knäet. Gissar på meniskskada. Går. Hans bedömning förs inte in i journalen.

Sjukgymnast kommer in. Talar om sjukgymnastik. Ordnar gåstol och extra toalettstol.

Sjukgymnastik? A förstår inte hur någon övning skulle kunna laga hennes trasiga knä. Hon som hoppats på operation.

A skickas hem med recept på starka smärtstillande tabletter och hjälpmedel. Åter med sjukresa, rullstol och stegklättrare.

– De dumpar mig hemma, kommenterar A.

Röntgen då?

Nej, akuten skriver enligt reglerna inga remisser till röntgen, trots att det skulle ta bara några minuter.  A hänvisas till vårdcentralen. Dit ska hon ringa och vänta på ett samtal tillbaka från en sköterska som får lägga ner arbete på att boka läkartid åt A. Sedan måste A med stort besvär ta sig till vårdcentralen, där läkaren brukar arbetstid på att tala med patienten och skriva remiss.

Så sker. Doktor E skriver remiss till röntgen. När svaret kommer, efter två veckor, visar detta bara artros. Som väntat. Vanlig slätröntgen avslöjar ju inte skador på menisken eller andra mjukdelar.

A och B inser  efter ett antal samtal att den offentliga vården i Västra Götaland låst alla dörrar och börjar kontakta privata kliniker för att i värsta fall betala själva. Men alla dessa har semesterstängt mitt i sommaren.

En av klinikerna är fortfarande öppen ett tag till.  A skickar egenremiss dit. Får svar att kliniken inte utreder artros.

-Nej, kvider A under smärtan. Det är ju inte artrosen som är problemet.

A och B kontaktar Region Halland. Sjukhuset i Kungsbacka kan inte uppfylla vårdgarantin men skickar remiss till en av de privata klinikerna. Som har semesterstängt.

A ringer vårdcentralen.

– Hjälp mig att bli av mig smärtan! Eller avliva mig.

Vårdcentralen avstår från att ge dödshjälp men ordnar läkartid. Doktor F sätter en kortisonspruta i knäet och konstaterar att han träffat rätt.

Sprutan gör ingen verkan. Smärta fortsätter och tilltar.

Samtidigt pågår en annan process. A har drabbats av svullna underben, ödem. Sådant kan leda till blodpropp. Inga stödstrumpor passar. Återstår lindning av benen. Doktor G inser detta och skriver remiss till hemsjukvården eftersom A får att allt svårare att förflytta sig från hemmet.

Men hemsjukvården ligger hos Göteborgs stad och påstår sig ha rätt att välja sina uppdrag. Säger nej till doktorns remiss. Påstår senare att den kommit överens med vårdcentralen om att A får åka dit för att lindas.

B skjutsar åter A till vårdcentralen. En sköterska meddelar där att lindningen ska ske bara en gång i veckan i stället för utlovade två samt lindar så löst att åtgärden inte kan göra någon verkan.

Dagarna går. Nya kontakter med hemsjukvård och vårdcentral.

Sköterska I frågar:

– Kan du komma på måndag för att linda benen?

– Nej, svarar A. Jag har så ont så jag inte längre kan gå längre.

– Kan du komma på onsdag då?

– Nej. Jag kan ju inte gå.

– Men du var ju här i ett ärende förra veckan?

– Men jag har blivit sämre och kan inte gå.

– Du kanske blir bättre?

– Nä.

Smärtorna tilltar. Även det andra knäet börjar reagera på grund av överbelastning.

A äter mer narkotikaklassad medicin än ordinerat och riskerar skador av detta.

Hon accepterar risken att drabbas av blodpropp i benen.

A ringer en klinik dit doktor H ställt om en remiss. Eventuellt svar kommer att dröja länge, blir beskedet.

Hon ringer patientnämnden. Absolut ingen hjälp att få där.

Snart två månader har förflutit sedan knäet havererade. A hasar omkring i lägenheten stödd på sin rollator medan solen strålar där ute och tänker nu att hon är dömd till långvarig – kanske livstids – husarrest. Hon har själv inte gjort något ont. Det är bara knäet som gör ont.

B möter grannen X ute på stan och berättar om vad A råkat ut för.

X suckar.

– Sjukvården vill inte veta av oss äldre, säger han. Vi bara kostar pengar. Man väntar på att vi ska dö.

X uttalar där en tanke som blivit vanlig bland svenska pensionärer.

Föregående

Här är Göteborgs nya stjärna i friidrott

Nästa

Efter Spanarens larm: HSB tar ned olaglig reklam

Om författaren

Börje Andersson

Politiskt intresserad sportfåne och pensionerad journalist.

Se även