SOM GAMMAL STATSVETARE blev jag sittande med förvåningens finger i häpnadens mun när jag lyssnade på Jonas Sjöstedts presskonferens. Han hotade med att han skulle väcka misstroendeförklaring mot regeringen om den lade fram förslagen som lagts fram av liberalerna och centerpartisterna rörande marknadshyror och arbetsrätt.
Märkligt nog var det heller ingen av de närvarande Stockholmsbaserade expertjournalisterna som frågade honom hur han tänkte sig att detta skulle gå till. Han kan nämligen inte själv väcka misstroende mot regeringen.
I Regeringsformen 12 kapitel 4§ står att ”Yrkande om misstroendeförklaring upptages till prövning endast om det väckes av minst en tiondel av riksdagens ledamöter. Yrkande skall inte beredas i utskott”.
En tiondel av riksdagens ledamöter är 35 ledamöter (349 riksdagsledamöter delat med 10). Vänsterpartiet har endast 28 ledamöter.
DETTA INNEBÄR att Jonas Sjöstedt först måste få hjälp av minst 7 riksdagsledamöter för att ens kunna yrka om misstroendeförklaring. Vilka ledamöter tänker han sig? Om han nu skulle få dessa 7 att ställa upp för ett misstroende skall det helst gå igenom. Då krävs en majoritet i riksdagen. Vilka partier skall han då vända sig till? Moderaterna har 70 mandat och Kristdemokraterna har 22 vilket skulle ge 120 ledamöter, men Sjöstedt kräver 175 för att få majoritet för misstroendet. Då återstår endast Sverigedemokraterna med sina 62 ledamöter.
Kommer då Sjöstedt, om Moderaterna och Kristdemokraterna skulle ställa upp, att fråga/be/samarbeta eller endast hoppas att Sverigedemokraterna skulle rösta för ett av Vänsterpartiet väckt misstroende mot regeringen som tillsamman med stödpartierna Liberalerna och Centerpartiet har 167 mandat?
FÖR ATT DE ANDRA partierna skall ställa upp beror naturligtvis på vilka frågor som misstroendet riktas mot. Av vad Jonas Sjöstedt säger på presskonferensen uppfattar jag att det gäller just frågorna om marknadshyror i nybyggnation och arbetsrätten. Dessa frågor är nog inte de mest lämpliga att locka partierna till höger om såväl Sjöstedt som regeringen. Men som statsvetare tänker jag kanske alldeles för formellt och tror på vad politiker säger.