Vi träffas en härlig junilördag med solgass, blå himmel och en blyg vind som svalkar mera än kyler. Det svenska fotbollslandslaget har just avslutat ännu ett träningspass, harmoni , samförstånd och förväntan lyser runt hela gänget.

Förbundskaptenen slår sig ner för ett samtal med Spanaren. Pia Sundhage har stora uppgifter framför sig, det olympiska deltagandet i Rio de Janeiro om två månader är ett alldeles speciellt uppdrag, för högre upp kommer ingen i den kvinnliga fotbollens hierarki.

Det tänker hon inte på nu.

– Det här är den miljö jag tycker allra bäst om, säger hon eftertänksamt. Här är vi så nära spelet man kan vara, här kan vi tillsammans påverka hur bra det ska gå i framtiden. Matcher och turneringar är mera som examen. Här har vi förhoppningar om många olympiska matcher, det är detta vi satsar på nu.

Ynnest att få besvara frågor

Intervjuer är inget hon tycker illa om eller klagar över (hörde ni, herrlandslaget?). Tvärtom ser hon sådant som en möjlighet, en chans inte för henne själv utan mera för vad hon sätter högst: damfotbollen.

Harmoni, samförstånd och förväntan lyser om landslaget när det samlas runt Pia Sundhage. Foto: Per Wissing
Harmoni, samförstånd och förväntan lyser om landslaget när det samlas runt Pia Sundhage. Foto: Per Wissing

– Jag var med en tid när ingen ville fråga något alls, minns hon, så nu ser jag det som en ynnest att få besvara frågor i damfotbollens namn. Bli trött på media? Inte då. Jag tror mej veta hur mycket det betyder att få uppmärksamhet för vad vi håller på med.

Stort med en snutt i tv

Hon säger sig ha fått några tips om mediehantering av sin syster Ingalill, som är chefredaktör för Bohusläningen.

Pia var en av pionjärerna och har varit med om sin idrotts hela utveckling. Ombedd att plocka fram det viktigaste på den långa resan väljer hon ett ögonblick framför tv:n:

– När svenska landslaget spelade den allra första landskampen 1973 kom det en snutt i tv och det var stort för mej. Det var ett erkännande av att också tjejer kunde representera Sverige. Sedan har det kommit slag i slag, allsvensk serie så sent som 1988, EM, VM, OS, tävlingar på yppersta nivå.

Så nu är det färdigt?

– Nej, det finns fortfarande flera fördomar än jag kunnat förvänta, uppfattningar om vad flickor får, kan och ska göra. Jag hör väldigt ofta att tjejer inte kan träna som killar och att dom inte är lika tävlingsinriktade utan mera beroende av känslor.

Sådant ser Sundhage som rena dumheter.

Tror gott om folk

Hon är inte lik någon annan tränare, kanske mera passionerad för sin idrott än flertalet andra.

– Hoppas jag uppfattas som en glad skit, ler hon, jag tror gott om folk och har nog förmåga att entusiasmera. Samtidigt vill jag ställa krav. Den idealiska kombinationen är att vara både humoristisk och seriös.

Pia har en förebild – sin egen gymnastiklärare i Ulricehamn, Margareta Svedberg.

– Hon såg alla och kunde anpassa undervisningen så att var och en kunde vara på sin egen nivå.

Hon vill skapa trygghet i sin grupp, men det innebär inte att någon ska känna sig FÖR säker.

– Jag vet vad jag vill stå för i ivern att vinna, det gäller att inte glömma sin värdegrund och sina värderingar. Trygghet på elitnivå är jätteviktig, men den kan gå över till respektlöshet, att man tar för mycket för givet. Det där är en väldigt viktig balans att vara medveten om.

Förändrar sin filosofi

Sundhage skriver en form av dagbok, där hon ifrågasätter vad hon själv gjort och vilka beslut hon fattat.

– När jag är osäker går jag tillbaka och tittar på vad jag gjorde i tidigare liknande situationer, rätt eller fel, förklarar hon. Med jämna mellanrum uppstår lägen som inte är alldeles lätta att hantera. Min ledarskapsfilosofi förändras genom åren, men när jag väl har bestämt mej ser jag aldrig bakåt, då är det klappat och klart och jag sover som bäst efteråt.

Mitt i allvaret kan Pia Sundhage uppfattas som sorglös. Hon tar gärna fram gitarren, även i offentliga sammanhang, hon är inte rädd att ta ställning politiskt, även om den sortens frågor inte är så vanliga längre.

– Där har jag väl redan sagt allt som kan vara intressant, men jag har inte ändrat uppfattning, säger hon. Fast jag tar inte mej själv på något större allvar.

Föregående

Göteborgs-Posten behövs - sätt Stampen i konkurs!

Nästa

Har du hört talas om Göteborgs Stads litteraturpris?