SEDAN STAMPEN, med flaggskeppet Göteborgs-Posten,  ställde in betalningarna och inledde en företagsrekonstruktion har kritiken mot huvudägaren Peter Hjörne varit hård.

Han har framställts som en girig bolagsplundrare som sett till att i god tid plocka ut miljoner ur bolaget för att rädda sitt eget skinn.

Sant eller inte?

Svenska Dagbladet uppger att Stampens ägare plockat ut nära hundra miljoner i ersättningar och utdelningar de senaste fem åren. Att jämföra med de 120 miljoner som skattebetalarna nu får betala i statlig lönegaranti till de anställda.

Under åren 2010 till 2014 erhöll koncernens högsta ledning 470 miljoner i ersättningar, enligt Svenska Dagbladets sammanställning.

Historier om Göteborgs-Postens uppgång och fall kryddar nu också tidningarnas ekonomisidor (med undantag för GP:s). Kort sagt: en till synes huvudlös expansion med lånade pengar där bland annat Centerpartiets tidningar köptes för 1,8 miljarder och gjorde partiet till världens rikaste.

I ANSÖKAN om rekonstruktion berättar vd Martin Alsander en närmast osannolik historia om företagsledningens aningslöshet: På grund av ändrade momsregler – då tryckerimomsen ändrades från 25 till 6 procent – erhöll koncernen en återbetalning av momspengar på 700 miljoner. Varje småföretagare skulle begripa att pengarna tillhörde de kunder från vilka Stampen tagit in för mycket moms. Men Stampens ledning hanterade pengarna som vore de en gåva från ovan. Det krävdes domstolsbeslut för att Stampens styrelse skulle begripa att pengarna inte tillhörde dem.

Men Peter Hjörne är inte vilken kapitalist som helst. Han vet skillnad mellan att sälja hamburgare och att sälja tidningar.  Han är tredje generationen GP, om än mer ekonom än publicist, bunden till familjetraditionen och med ambitionen att lämna över till nästa generation.

Trots den kritik som nu väller fram mot honom och Stampen finns det ingen anledning att betvivla att satsningarna på uppköp och sammanslagningar var ett led i Hjörnes ambition att slå vakt om journalistiken i en medievärld som snabbt förändrades.

En felsatsning, javisst.

MEN NÄR LÅNEN TOGS hejade bankerna på. De banker som nu satt ner foten i ett försök att rädda så mycket som möjligt av sina pengar.

Det Stampen gjorde fick alltså motsatt effekt. Istället för att stärka den lokala journalistiken har den på många håll utarmats.

Det är inte bara en ekonomisk kris.

På GP har antalet journalister skurits ned till en tredjedel vilket inte gått spårlöst förbi. Nyligen annonserade en av GP:s nya chefer  efter en journalist som skulle skriva 20 artiklar om dagen. “Vi har inte några ambitioner att anställa några grävande journalister. Utan nu snackar vi rock’n roll och snabba puckar”, sa chefen i ett uttalande för Dagens Media.

Helena Giertta, chefredaktör på Journalistförbundets tidning Journalisten, skrev efter GP:s ansökan om företagsrekonstruktion:  “En konkurs skulle vara förödande för den lokala journalistiken. Sveriges andra stad skulle plötsligt stå utan en daglig tidning.  Bevakningen av Göteborg skulle kraftigt minskas.”

JAG TROR att det är tvärt om – om den lokala journalistiken ska vara något annat än tjugo snabba puckar om dagen.

En konkurs innebär att GP och övriga Stampentidningar befrias från gamla skulder och får nya ägare som vill och kan satsa på journalistik och tillsätta publicister i redaktionsledningarna. Det skulle innebära räddningen för GP och den lokala journalistiken.

Göteborgs-Posten behövs i Göteborg.