”Vi är redan för många. Det finns inte arbete åt alla och var ska de bo?”.
Nej, orden kommer inte från någon folkilsken sverigedemokrat.
Den som uttalar sig är en person med större erfarenhet av flyktingar än de flesta andra.
Kommunist. Katolik. Kontroversiell.
I över 20 år har Gun Holmertz vigt sitt liv åt att jobba med integrationsfrågor genom den katolska hjälporganisationen Caritas.
Lika länge har den haft sin göteborgska bas i Hjällbo där Gun med sin helsvenska bakgrund med åren blivit en krympande minoritet bland kvinnor som i allt större omfattning markerar sin tro och livsstil genom att bära slöjor.
Fall för fas 3
Jag har stött på Gun Holmertz åtskilliga gånger i mitt yrke som journalist och alltid förundrats över den kraft som driver henne att ta sig an ett uppdrag som kanske är den största av utmaningar.
Vid spårvagnshållplatsen möts jag av Antonio som ledsagar mig några hundra meter förbi det lilla torget till lokalen vid Skolspåret där Caritas Frivilligcentral håller till.
Antonio är en av 11 anställda. Samtliga befinner sig i någon form av arbetsmarknadsåtgärd, i hans fall FAS 3, ett resultat av den förra borgerliga regeringens försök att minska arbetslösheten.
När alla andra åtgärder misslyckas kan den arbetslöse erbjudas sysselsättning genom att arbetsgivaren får betalt (4 600 per månad) för att under en begränsad tid anställa.
Gun Holmertz sticker inte under stol med att hela hennes arbetskraft är lönebidragare men poängterar att hon följer Kommunals kollektivavtal.
Föräldrarna kommunister
Gun är född och uppväxt i Krokslätt. Mamma och pappa var aktiva kommunister och Gun följde i deras fotspår förutom den lilla avvikelsen att hon konverterade till katolicismen när hon var 21 år.
30 år jobbade hon som undersköterska innan hon kastade sig in på heltid i hjälparbetet.
Caritas hade etablerat sig i Hjällbo och för snart 20 år sedan flyttade hon med sin make Gunnar till området. Det var mest praktiskt så.
I hennes kontor finns förstås de vanliga högarna med papper men i fönster och bokhyllor står dockor med kläder som visar att de kommer från olika delar av världen.
Och Caritas är i högsta grad en smältdegel av människor från jordens alla hörn.
”Vi har tolkar till 19 olika språk”, berättar Gun.
Själv håller hon sig till bred och tydlig göteborgska när hon uttrycker sin stora oro inför – inte det som ska komma – utan det som redan är här.
70 000 kan utvisas
Flyktingströmmen till Sverige 2015 saknar motstycke. Innan regeringen panikstängde gränserna hade 160 000 syrier, afghaner, iranier, irakier, somalier och många andra folkslag tagit sif hit på svåra och ofta livsfarliga vägar.
De som nu söker asyl måste räkna med en väntetid på minst två år.
Beskedet eller uppskattningen från regeringen är att möjligen hälften har rätt till uppehållstillstånd.
70 000 kan räkna med utvisning, enligt inrikesminister Anders Ygeman. Hur det ska gå till vet i sanningens namn ingen.
”Räkna med att 50 000 av dessa kommer att gömma sig”, förutspår Gun Holmertz, en kvalificerad gissning baserad på att det redan i dag finns 20 000 människor som inte beviljats asyl och som mer eller mindre desperat försöker överleva i en subkultur med svartarbeten och utan tillgång till några av samhällets normala tjänster.
Förödande trångboddhet
För även för dem som Sverige låtit stanna är det klent med arbetstillfällen, Hälften av de tusentals somalier som slagit sig ner i Hjällbo saknar jobb och bland kvinnorna är det bara några enstaka som försörjer sig på lönearbete.
Trångboddheten bland dessa familjer är förödande. Förutom mamma, pappa och många barn finns det enligt Gun Holmertz alltid en eller flera ”kusiner” som också ska ha sin madrass på golvet.
Det är alltid välstädat, påpekar Gun Holmertz, ändå drar hon sig inte för att använda ordet misär när så många personer trycks in på en alldeles för liten yta.
2015 innebar att ytterligare 300 asylsökande hamnade i Hjällbo. Var och en har 71 kronor om dagen att leva och den ständiga plågsamma ovissheten: Stanna eller visas ut?
Brister i systemet
Den svenska integrationspolitiken fnyser Gun Holmertz åt.
Den är knappast värd namnet, menar hon och undrar hur Ylva Johansson kan tro att en flykting ska vara färdigintegrerad efter två år och därefter redo att ge sig ut på arbetsmarknaden.
Gun pekar på flera uppenbara brister i hela asylsystemet.
En person som fått avslag har rätt till ny prövning efter fyra år. Kan man bara göra sig osynlig under den tiden är det bara att knacka på Migrationsverkets dörr igen och begära att processen görs om.
Gun Holmerz växte upp i ett Sverige där klassklyftorna minskade, arbetslösheten var nästan obefintlig och de radikala reformerna stod som spön i backen.
Varnade för radikalisering
Nu ser hon ett land som håller på att slitas isär, där inkomstskillnaderna ökar snabbare än i något annat OECD-land, fattigdomen har krupit in på knutarna och det sitter tiggare utanför varje mataffär.
I detta försöker en del ungdomar hitta andra lösningar och vägar och redan för fyra år sedan varnade Gun Holmertz för en radikalisering av muslimer som hon kunde se med egna ögon eftersom Caritas delade lokaler med en islamisk kulturförening.
Hon delade med sig av sina iakttagelser i en debattartikel och för det fick hon mycket skit – bland annat av sina egna partikamrater – och på toppen av detta ett högst påtagligt mordhot.
Hon polisanmälde den som hotade, som dömdes till samhällstjänst och med facit i hand inser många att Gun Holmertz hade rätt.
Språket viktigt
Nu vet vi att rekryteringen av krigare till Islamiska staten har störst framgång i storstadsområdena där utanförskapet är mest utbrett.
Språket är en betydelsefull faktor för att komma in i ett nytt land och där, menar Gun Holmertz, har Sveriges integrationspolitik en stor brist.
En av hörnpelarna i Caritas verksamhet är just träning i svenska, särskilt riktad till kvinnor där många slinker igenom det statliga undervisningsnätet.
Det arbete Gun och hennes medarbetare bedriver är ett litet strå till en jättestack och trots att hon ser mörkt på framtiden har hon inga planer på att ge upp.
”Vi kan inte rädda världen men vi kan göra det här”, konstaterar hon.
Dagen innan vi träffas har hon fyllt 77 år, något hon helst inte vill tänka på.
Men det gör kolleger och vänner på Caritas Frivilligcentral i Angered.
Plötsligt knackar det på dörren:
”Du måste komma ut, Gun!”
Och i samlingsrummet väntar de alla med blommor och tårta och så börjar de sjunga. På svenska:
”Ja må hon leva, ja må hon leva…”