Du har säkert hört det ur mångas munnar:  Knyter samman staden, växande stad, attraktiv stad, vinster för gående, cyklister och kollektivtrafikresenärer, hållbar stad,  förbättra trafiksituationen,  öka tillgängligheten.

Det är nyckelorden i Göteborgs Stads kommunikationsplan för Västlänken. Planen anger hur makthavarna ska lägga upp propagandan för att få med sig göteborgarna och få dem att tro på den lysande framtid som väntar Göteborg när makthavarna fått som de vill.

Den skeptiske kan säga att det alltid är likadant. Och att det som utlovas i propagandan inte alltid förverkligas.

Bygden skulle blomstra

Här följer ett exempel. Det handlar om etableringen av pappersbruk och kärnkraftverk i den då idylliska fiske- och jordbrukskommunen Värö.

Den 23 maj 1969 publicerade Södra Skogsägarnas Förbund en 16-sidig annons i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med rubriken: “Värö-området formas för arbete, boende och fritid.”

Budskapet: Den avfolkningshotade Väröbygden, som då hade 2 500 invånare, främst bönder och fiskare,  skulle komma att blomstra som ett resultat av etableringen av Värö bruk och Ringhals kärnkraftverk. Här skulle byggas bostäder, affärer och hotell, campingplatser, simbassänger, fotbolls-,  tennis- och golfbanor, växthus och flygfält. Och förunderligast av allt: själva sommaren och badsäsongen skulle förlängas med hjälp av spillvattnet från Ringhals.

Folk hade börjat protestera mot planerna i mitten av 60-talet. De mindes ju bonden som plockat sten  i naturreservatet och fick köra tillbaks stenen och böta för sitt tilltag. Eller den lustige tandläkaren som ville uppföra ett torp i gammal stil där bara grunden fanns kvar men som fick nej. Inga byggnader fick uppföras i det känsliga område där det nu skulle byggas atomkraftverk.

“Det är bara några högljudda sommargäster som bråkar”, sa makthavare som kommunstyrelsens ordförande Arthur Andersson (C).

Behaglig atomvärme

Protesterna bemöttes av direktörerna och politikerna och experterna. Deras  visioner styrde samhällsutvecklingen.

“Innanför Båtfjordens fiskehamn ser vi ett Marinanland – till att börja med ett mål för båtentusiaster från den svenska västkusten men snart nog ser man båtar av främmande nationalitet i den idealiska hamnen… Fisk och skaldjur är den stående menyn i en intim fiskrestaurang med gammaldags interiör…”, lovade de i Handelstidningens annonsbilaga.

Det varma kylvattnet från Ringhals “skulle kunna utnyttjas till swimmingpool, tennisbana, golfbana, trädgårdsanläggningar”.

Planverket hade än större visioner för den bygd som skulle utvecklas till “ett koncentrationsområde för tung industri”. Utöver massafabrik, sågverk och kärnkraftsverk skulle före 1980 etableras ytterligare en massafabrik, ett aluminiumverk, ferrolegeringsverk, petrokemiska industrier, en upparbetningsanläggning för kärnbränsle och ytterligare två kärnkraftaggregat till de redan fyra planerade.

Makthavarna såg Väröbygden växa till en stad av Göteborgs storlek.

Det blev inte som propagandan lovade. Det blev ingen förlängd badsäsong men badförbud.  Det blev en lång strid om lukten från Värö. Det blev ingen fortsatt industriutbyggnad eftersom säkerhetskraven runt kärnkraftverket skärptes.

Hemliga planer

De som läste propagandabladet från maj 1969 trodde kanske inte heller på löftena. De hade för övrigt aldrig tillfrågats om de ville se sin bygd utvecklas på det sätt makthavarna planerat.

Då jag för många år sedan intervjuade Arthur Andersson, Värös starke man och kommunstyrelsens ordförande fram till 1971, berättade han att han höll alla etableringsplaner hemliga så länge som möjligt för att inte Göteborg skulle sno etableringarna så som de, enligt honom, hade gjort med BP:s raffinaderi i början av 60-talet.

När protesterna kom var det alltså för sent att ändra ett i demokratisk ordning fattat beslut. Då gällde det för makthavarna bara att med propagandans hjälp försöka övertyga Väröborna om den ljusnande framtid som väntade bygden.

Också Arthur Andersson var senare besviken på utvecklingen även om han ansåg att han själv uträttat stordåd. Att det inte blev som det var tänkt berodde enligt honom på att politikerna i den nya storkommunen, Varberg, inte förstod sig på att hantera stora företag.

Och han deltog själv i de folkliga protesterna mot att Varbergs kommun tackade nej till Södra Skogsägarnas erbjudande om att verkligen bygga en simhall i Värö (förutsatt att kommunen stod för driften).