MÅNGA BAXNADE över de interiörer i Göteborg Energi som SVT:s Uppdrag granskning avslöjade för några år sedan. Karin Törnqvist, anlitad som konsult av bolaget, hade upptäckt oegentligheter i samband med en stor upphandling.
Den projektledare som anlitats satt på två stolar, fick betalt också av leverantören. Ledningen tackade inte och skyndade sig att rätta till saken. Tvärtom försökte man skrämma henne till tystnad. I det läget vände hon sig till Uppdrag granskning. Och så var den dagen förstörd.
För Göteborgs kommun och dess bolag är hon sedan dess oönskad. En orädd, kompetent och rättfram person borde vara värdefull i vilken verksamhet som helst.
Men kommunen är angelägen om sitt anseende, förvaltat av politisk ledning och de som leder kommunala förvaltningar och bolag. Göteborg skall inte bara vara den mest framstående evenemangsstaden, utan också ses som Sveriges demokratihuvudstad. Vanskötseln av energibolaget gick inte längre att sopa under mattan. Vad göra?
SKAFFA EN KVAST och sopa själv. Eller låtsas. Kommunen inrättade vad man på god konsultsvenska kallade för en whistleblowerfunktion. Inte skulle rättänkande anställda behöva ranta iväg till media när de såg något snett.
En advokatfirma, extern från kommunal förvaltning, anlitades för att ta emot tips om något mer var fel. Fungerade detta skulle pinsam publicitet hållas till ett minimum och alla embryon i den vägen stanna inom de kommunala korridorerna. Tipsa på, ni.
Upplägget var att ”mottagarfunktionen” skulle samla ihop tipsen och sedan föra dem vidare kommunalt internt, i förekommande fall fram till dem som var ansvariga för det som det tipsats om. Dessa skulle sedan å det scoutaktigaste säga hoppsan, det fixar vi så klart. Utan att fundera på vem som skvallrat.
Kommunen och dess bolag är visserligen skyldiga att inte försöka efterforska uppgiftslämnare. Meddelarfriheten är lagskyddad. Den som vänder sig till en journalist kan tryggt göra det. Men det där, och varför lagstiftarna har inrättat den ordningen till demokratins fromma kan väl inte alla i en kommunal administration hålla så noga reda på. Eller vill det, om man förstått att där finns en golare inom det egna reviret.
KOMMUNENS FÖRSÖK att lansera en egen sorts undersökande journalistik i sin verksamhet blev en flopp. Rännilen av tips torkade in. Förra året fick man sju. Goda råd var dyra, även nya dåliga dito. Efter att ha kastat någon miljon kronor i sjön på projektet, tänkte innovatörer i kommunledningen en gång till. För likt förbaskat tipsade ändå en del medierna.
Det nya året 2015 hade inte mer än kommit ur startgroparna, när kommunstyrelsen lanserade en nyordning av ”funktionen”. Lilla Londons whistleblowerfunktion skall i sin helhet läggas ut på en extern aktör. Visserligen menar man sig nu ha förstått att offentlighetsprincipen, som kommunen är skyldig att följa, kan göra att meddelarfriheten, som kommunen också är skyldig att respektera, kommer i kläm.
Men, som förste stadsjuristen Jan Persson sade när det begav sig förra gången ”vi vill hantera det här själv” som en del i ”vår kvalitetsutveckling”. Han sade inte: Lämna tipsen till oss i stället för till media (så vi får veta vem som läcker).
Allianspartierna är skeptiska till nyheten. Helene Odenljung (FP) är inte säker på att tipsares anonymitet kan säkerställas. Alliansen tvivlar på att öppenheten blir större. Jonas Ransgård (M) har påpekat att man ändå har goda skäl att fortsätta utbilda kommunala chefer om efterforskningsförbudet. Mer utbildning låter alltid bra. Man gör ju då något, det vill säga ägnar kostsam arbetstid åt att lära folk vad de rimligen borde veta redan innan de anställs.
NYORDNINGEN kan anses lyckosam om tipsare blir mindre lösmynta till journalister. Någon annan poäng finns inte med att Göteborg försöker ta över mediernas funktion i det här sammanhanget. Inte för göteborgarna. Annars hade man bett Karin Törnqvist att hjälpa till.