Sorgen efter den legendariska jazzklubben Nefertitis uttåg ur källaren på Hvitfeldtsplatsen för några år sedan har knappast lagt sig ännu.
Men till slut kan ju även en inbiten Nef- och källarvän tröttna på att enbart sitta instängd på sin kammare och lite småsurt lyssna på alster ur vinylkollektionen. Man vill trots allt ut i vimlet, klämma en malt (kanske till och med en bit mat) och se och höra levande musik.
Alltså dags att åter upptäcka det göteborgska jazzlivet och skaffa sig nya favorithak. Upprymd över sin beslutsamhet inleder Spanarens utsände ”jazzexplorer” med att ta treans spårvagn till Stigbergstorget, korsa gatan i strilande regn, passera den fint restaurerade byggnad i vilken biografen Kaparen en gång huserade och nå Karl Johansgatan 6, ett gult äldre trähus där jazzrestaurangen Utopia enligt uppgift ska finnas.
Klockan är elva på förmiddagen och vi har stämt träff med ställets ägare Patrik Kärn. Han tar emot oss stående i entrén omgiven av Bill Evans, Monica Zetterlund, Pepper Adams, Dexter Gordon, Count Basie, Joe Pass och några andra musikanter som inte riktigt går att urskilja i halvmörkret. Utanför hörs ljudet av det intensiva, smattrande, kalla och olustiga regnet men här inne strålar värme från de porträtt, tagna av de lokala fotograferna Erik Lindahl och Ralf Rosenberg, som klär väggarna. Det finns två soffor i entrérummet där man kan slå sig ner, sjunka in i bilderna och meditera över jazzhistorien.
Jazz på Utopia fem dagar i veckan
Patrik Kärn visar sig vara en man i sina bästa år (dvs runt femtifem), med brunt lite vågigt hår, tonade glasögon, svarta kläder, ett försiktigt skägg och intressant handslag. Samtidigt som han leder oss in restaurangens musikavdelning berättar Patrik att Utopia öppnade för drygt två år sedan och att han försöker erbjuda stans jazzintresserade musik, mat och dryck fem kvällar i veckan.
I bortre ändan av rummet finns en mindre scen, som just nu ockuperas av en flygel, ett trumset och några mikrofonstativ. På golvet finns ett tiotal bord med plats för cirka femti gäster och på ena långsidan ligger en bar i vars närhet kanske tjugo personer kan uppehålla sig.
Övervåning utan konsertavgift
Efter att vi provtrampat scentiljorna, känt strålkastarna blända ögonen och testat flygelns anslagskänslighet tar Patrik oss med upp till en övervåning. Där finns ytterligare en bardisk, bord med plats för ett dussin intressenter och dessutom ett antal inbjudande fåtöljer. Hit upp kan man dra sig om man enbart vill ta en öl eller något att äta utan att betala konsertavgift.
För att nå sin vision om att Utopia ska kunna vara en mötesplats för alla åldrar och ekonomier vill Patrik hålla entréavgiften så låg som möjligt, vilket idag betyder 120 kronor. Studenter och pensionärer (efter förhandling) släpper han ofta in för halva priset. Många vardagar är det faktiskt gratis entré.
Möjligheten att förverkliga drömmen
För Patrik Kärn är väl Utopia just en vision, en möjlighet att förverkliga en dröm. Han har inga som helst tidigare erfarenheter vare sig av att driva restaurang eller konsertverksamhet. Men jazzklubbar har han varit på många gånger och han har en bestämd uppfattning om hur en sådan ska vara.
”Trivsel” förefaller vara ett nyckelbegrepp för Patrik. Han kanske inte kan erbjuda de allra mest exklusiva artisterna men han vill försöka skapa en miljö som både publik och musikanter ofta vill återvända till. Men hur är det med hans personliga jazzsmak? Vilka tonkreatörer bär han närmast hjärtat? När Patrik får frågan vilken platta han letar upp och lyssnar till när han slår sig ner i sin favoritfåtölj efter dagens värv svarar han mer eller mindre direkt:
Stan Getz och Kenny Barron på Montmartre i Köpenhamn. Ett val med flera lager av inbyggda emotioner. Inspelningsteknikerna lyckades fånga några verkligt magiska duokvällar i mars 1991, men tre månader senare var Stan död. Den som vill dela jazzpuls med Patrik kan leta upp Stan Getz & Kenny Barron: People Time på Spotify. Från kvällarna i Danmark finns sju (!) CD utgivna. Det är bara att njuta.
Idén föddes under pandemin
Tanken på Utopia dök upp under pandemitiden. Patrik befann sig i en period i tillvaron där han intensivt övervägde hur resten av livet skulle gestalta sig. Han slutade sitt arbete inom socialsektorn, levde på besparingar och funderade. Tankemässigt prövade han olika alternativ. Men när han inför familjerådet föreslog att man skulle satsa på en jazzrestaurang sken tonårsdottern upp: ”Då blir du cool, pappa!” Och så blev det. En ”cool” Patrik Kärn köpte in sig på Karl Johansgatan 6, genomförde en omfattande renovering och slog upp portarna den andre februari 2022.
Tillsammans med hustrun Moa försöker Patrik nu hålla reda på en alternerande personalstyrka om fyra kockar och sex individer i serveringen. Maten lämnar han till stor del åt kockarna och när vi inspekterar kvällens meny fastnar jag för ”Gårdstupp med polenta, zucchini, tomatsky, oliver & massa örter”. En sådan kan man få för 260 kronor. Mindre rätter som ”Råbiff med rökt gräddfil, picklad jordärtskocka, kavring & libbsticka” erbjuds för 160 kronor. Utopias musikaliska innehåll diskuterar Patrik framför allt med Anders Bäck, som sköter bokningen av artister.
Saxofonspelande artistbokare
Anders är precis som Patrik en man i sina bästa år (vilket som nämnts ovan är runt femtifem) och är socionom på dagarna och saxofonspelande jazzmusiker på kvällarna. Anders delar Patriks vision om trivsel som en central del i verksamhetens målsättning, men ser också Utopia som en plats dit även musikanter från jazzens kranskommuner är välkomna.
Exempelvis har man just nu ett antal kvällar där hiphop möter jazz. Det ges återkommande bluesaftnar, popmusik med jazztouch och av och till neworleansjazz i samarbete med Föreningen för klassisk jazz. En jazzdiggare med önskan om mer moderna tongångar ringande i hörselgångarna ska dock inte behöva sätta gårdstuppen med polenta i halsen av överraskning, eller kräva pengarna tillbaka, om han eller hon lite oförberedd dyker upp en fredag eller lördag: då är det alltid musik väl rotad och förankrad i färsk jazzmylla.
Brödernas tivoli ett stående inslag
Tillsammans med sin bror, pianisten David Bäck, driver Anders ensemblen Bäck Brothers Jazz Tivoli. I denna är bröderna det stående inslaget medan medmusikanter varieras (På Utopias premiärkväll var det fullt Jazz Tivoli tillsammans med sångaren Alexander Lövmark.)
För att känna lite på Anders musikaliska preferenser ber jag honom att sätta ihop en drömkvintet i vilken han själv spelar altsax. Kompet namnges utan tvekan: Sam Jones på bas och Roy Haynes på trummor. Valet av pianist kräver lite eftertanke men efterhand tar Wynton Kellys gestalt tankemässig form. Vid sökandet efter en blåsarkompis i ensemblens frontlinje lyser Anders plötsligt upp: ”Det får naturligtvis bli Samuel Olsson på trumpet!” Skulle han byta ut sig själv fick det nog bli mot Cannonball Adderly.
Efter att ha tillbringat några timmar med samtal i Utopias lokaler förstår vi att både Patrik Kärn och Anders Bäck lever och förvaltar en dröm. Utopin har blivit verklighet. Utopins innehåll kräver förstås en noggrannare undersökning och beskrivning och Spanaren utsände tänker därför återkomma med ”Dagbok från Utopia” där en vecka med jazz följs från morgon till kväll.
