Dubbla framträdanden av jazz-kvintetten som tävlar om en Grammis

Under onsdagskvällen kunde man lyssna till gruppen på jazzklubben Brötz och i lördags framträdde ensemblen i Folkteaterns foajé.

Nya stigar i ljudlandskapet

Brötz, belägen uppe i Konstepidemins backar, är en verklig oas för de som är intresserade av improviserad musik. Tillställningarna har numrerats sedan starten och konsert 917 innehöll förutom Holmströms femma duon AS SÅLD  med Adrian Åsling Sellius på altsax och Signe Lykkebo Dahlgreen på tenor. De senare är rutinerade aktörer inom den fria improvationsmusiken och bjöd på en halvtimmas sammanhängande provkarta på olika ljud som kan frambringas med hjälp av en saxofon.
Den lyssnare som letade efter traditionell melodiföring och klassisk funktionsharmonik fann sig ganska snart vara vilse i en rejält kuperad terräng. Duon inledde med en längre sekvens av rytmisk ”tongue slap” som efterhand övergick i korta, stötande, hoppande fraser. Ofta tycktes man vandra på samma musikaliska stig och gav varandra olika former av sympatiskt understöd, ibland kunde man urskilja frågor och svar, mer sällan var instrumenten i direkt opposition.
Vid enstaka tillfällen gjorde musikanterna snabba jazzorienterade löpningar och några gånger fick jag associationer till passager i Bartoks fjärde stråkkvartett. Spännande var det och Dahlgreens långa, oavbrutna tonföljder med hjälp av någon form av cirkelandning imponerade.

Så blev det dags för kvintetten: Gilbert Holmström, tenorsaxofon, Erik Kimestad, trumpet, Mathias Landæus, piano, Johnny Åman, bas och Cornelia Nilsson, trummor. Den låtlista man valt var  till stora delar en historisk exposé över mäster H:s kompositioner.
Det som slår en lyssnare initialt är hur samspelt gruppen låter och hur fräscht (om man nu skulle trott något annat) kapellmästaren själv lägger ut sin stämma. Musikerna rörde sig över en vidsträckt emotionell terräng. Från en närmast aggressiv intensitet och solon långt ut i friboprabatterna  i ”Tryck på alla knappar” till den skira stämningen i Ennio Morricones ”Deborah’s Theme”. Den senare initierades på ett underbart sätt av Erik Kimestads sordinerade trumpet.

Holmström har med årens gång naturligtvis förlorat delar av sin tidigare tekniska virtuositet men ersatt detta med en avskalad klarhet och låtit Ockhams rakkniv gå över tonerna för att enbart spela de nödvändiga, de förklarande. En musikalisk isbergsteknik à la Hemingway utmejslad under ett långt musikaliskt liv.

Landæus vid rodret

Även om blåsarna kanske drar till sig störst publik uppmärksamhet är det svårt att överskatta Landæus roll. Från pianostolen styr han till stor del gruppens verksamhet. Ackord läggs diskontinuerligt, lite försynt ut till stöd, ibland görs nya harmoniska förslag och av och till kommer direkta uppmaningar.
Som solist briljerade han framför allt i den avslutande ”Blues for NYCF”. Där trollade han fram stora delar av den moderna pianojazzens historia ur sin hatt (eller – rätt ska vara rätt, ur sin mössa). Genom en intensiv attack av klaviaturen frammanade Landæus bilder av såväl Thelonious Monk, Don Pullen som Cecil Taylor.

Lördagens matinékonsert i Folkteaterns fojé inleddes av den amerikanske tenoristen John Dikeman i samspel med Johan Berthling på kontrabas och Anton Jonsson vid trummorna. Dikeman visade upp sig som en frijazzare i rakt nedstigande led från den sene John Coltrane och Pharoah Sanders med europeiska saltstänk av Peter Brötzmann och Evan Parker. Hans inledande urvrål på saxofonen skrämde några lyssnare att omgående lämna första bänk för att söka mer skyddad plats upp mot bakre väggen. Andra, något äldre, började nervöst se sig omkring efter närmaste hjärtstartare.

Dikeman arbetade till stor del med motsättningar: korta repetitiva fraser ställdes mot långa utdragna, förtätning mot utglesning, ylanden mot knappt hörbara toner, hög energi mot låg. Ibland lät han som en frustande maskin med pistonger som pumpade och gnisslade. Ibland var tonen fjärilslätt och nästan (bara nästan) smekande. Berthling och Jonsson jobbade frenetiskt med den musikaliska pulsen och lät den  skifta mellan att vara helt slagen i spillror och återuppstånden i någon klassisk jazzform. Deras jämförelsevis lågmälda soloinsatser blev till välkomna andhämtningar. Trion utstrålade spelglädje och frijazzälskarna i publiken kände att de var på rätt plats.

Att kontexten påverkar uttrycket blev tydligt när Gilbert Holmströms kvintett tog scenen i besittning. I det första numret ”Tryck på alla knappar” tycktes Erik Kimestad klart influerad av Dikeman. Hans trumpet rev och slet och för en gångs skull ganska rå i tonen gav den sig iväg långt bort från normala löpvägar. Holmström själv transcenderade tid och rum och gjorde entré musikaliskt förklädd till Wayne Shorter.

Sedan var det som om platsen och tiden på dagen tog över. Chansningarna och experimentlustan så tydliga i Brötz råa, karga lokaler byttes mot ett polerat uttryck i Folkteaterns mer finkulturellt putsade miljö. Efter inledningsnumret fick soloinsatserna inte samma attack och frustande tryck som under onsdagskvällen.
Landæus satt med ryggen mot sina spelkamrater och lät Don Pullen och Cecil Taylor stanna hemma. Det betyder inte att det inte var njutbart, bara annorlunda. Under spelningen gick tankarna vid flera tillfällen till Art Blakeys Jazz Messengers: allt hänger ihop, inga trådar är lösa och rytmsektionen är vidunderlig. Johnny Åmans och Cornelia Nilssons betydelse för gruppen framgick nu extra tydligt. Åmans muskulära, starka basgångar och Nilssons fenomenala musikalitet trängde genom allt bakgrundsbrus.

Låt oss nu bara hoppas att ”Peak” får en grammis. Det är den och Gilbert Holmströms kvintett värda.