Förra veckan skulle Miles Davis ha fyllt hundra år. Detta uppmärksammade Göteborg Jazz Orchestra (GJO) i måndags med en hyllningskonsert under rubriken ”Miles Ahead”.
Miles Davis, världens förmodligen mest kände jazzmusiker, oftast refererad till endast med förnamnet, ständigt i framkanten av den musikaliska utvecklingen och även bland rudimentärt jazzkunniga igenkänd efter enbart några toner eller fraser som läcker ut från någon högtalare.
Hans ”Kind of Blue” från 1959 är världens mest omskrivna och sålda jazzalbum. För den som orkar fördjupa sig ytterligare i just detta verk och dess exekutörer lyckades faktiskt James Kaplan häromåret i boken ”3 Shades of Blue” finna nya analytiska stigar att trampa och ge några fräscha perspektiv. Rekommenderas.
The Prince of Darkness
Hur ska man musikaliskt uppmärksamma en individ som framför allt gjort sig känd genom sina unika personliga uttryck?
Å ena sidan den känsliga, veka, melankoliska ton som Miles erövrade i mitten på femtitalet när han stoppade in en sordin av märket Harmon i trumpetens klocka; å andra sidan den stolte, arrogante publika person, som ofta vände ryggen mot publiken, ”the Prince of Darkness”.
För GJOs del tillkommer ju dessutom situationen att Miles egen musikaliska karriär till stor del utspelades i smågruppsformat, kvintett oftast.
Mats Eklund tar ton
I denna lite kluriga problemställning gjorde GJO ett alexanderhugg och valde att helt enkelt reducera hyllningen till att spela ett antal kompositioner ur den Daviska låtlistan och då, för att parafrasera Dave Brubeck, ”in their own sweet way”.
Orkestern inledde med en verklig klassiker: Walkin’. Här fick ju trevligt nog Mr GJO, trumpetaren Mats Eklund, ta kvällens första solo. Miles spelade själv in denna tolvtakters blues 1954 när han började återhämta sig från sitt heroinberoende. För många ansedd som starten för hardboperan.
Jullander imponerar
Även om storbandsarrangemangen gjorde att Miles ande aldrig kändes riktigt närvarande kunde man ändå låta sina egna tankar behagligt försvinna iväg och mana fram bilder av Miles första kvintett under GJOs version av ”Half Nelson” och av den unge Miles samarbete med Charlie Parker under framförandet av ”Scrapple From the Apple”.
Missförstå mig rätt, det var verkligen inget fel på GJOs spel, bra tryck, fina soloprestationer (inte minst Arvid Jullanders bravurauppvisning i ”Seven Steps to Heaven”) och härlig publikrespons, men att konserten var en hyllning till just Miles Davis skulle vara svårt att förstå för någon som utan förhandsinformation kom in och försiktigt äntrade en taburett i baren.
Kanske kunde man ha kontextualiserat musiken på ett bättre sätt genom ett mer genomtänkt och fylligare mellansnack.
Miles på Avenyn
Efter paus bjöds publiken på två kompositioner från albumet ”Miles Ahead” (1957), titellåten och ”My Ship”.
Delar av trumpetsektionen bytte till flygelhorn, arrangemangen doftade Gil Evans och det kändes en stund som om Miles gick och vankade på Avenyn och funderade på att komma in.
Tolvtonsjazz
Annars var nog andra halvans mest intressanta låt John Coltranes, eller möjligen Eric Dolphys (omtvistat), ”Miles’ Mode”, skriven i en åttatakters form där alla tolv toner används i temat, men endast en gång och sedan speglas så att de fyra första takterna blir till ett palindrom. Solona spelas därefter över en modal B-moll harmonik. Andra Wienskolan i jazztappning?
Både Johan Holmbergs trumpet och Tobias Grims gitarr fick under sina soloinslag fram någon form av kreativ kantighet, som förmodligen till och med gjort Arnold Schönberg nöjd.
Janson tror på sommaren
Konserten avslutades med Patrik Janson som sordinerad, sval, själfull, solist i ”Summertime”. Då rörde sig Milesbarometern definitivt mot ”vackert väder”.
Summa summarum: Fin storbandskväll, men med ganska ljummen Milesfaktor.
Efter konserten bjöds det på jam i Parks pianobar, vilket lockade både publik och musikanter till en trivsam två timmar lång session. Enligt uppgift ska detta bli ett återkommande inslag under nästa säsong.