En bättre start på jazzåret än GJO på Park Lane en måndag i februari är svårt att hitta. Samtliga bilder: Erik Lindahl
När dåsigheten och den kroppsliga förlamningen efter allt jul- och nyårsfirande äntligen börjat avta var det dags att ge sig ut i den göteborgska jazznatten.
En lämpligare startpunkt än Park Lane där Göteborg Jazz Orchestra gav sin första måndagskonsert för året stod knappast att finna.
En lämpligare startpunkt än Park Lane där Göteborg Jazz Orchestra gav sin första måndagskonsert för året stod knappast att finna.
Extra spännande var att man denna gång inte hade någon inbjuden solist (vars arrangemang och låtar man oftast spelar) utan skulle framträda i ”ren” form: egna solister, eget låtval, egen presentationsform. Vi i publiken förväntade oss alltså att få skåda och lyssna oss rakt in i orkesterns hjärta och kanske till och med själ.
Jazz och dollar
Spanarens utsände mötte en fullpackad lokal. En initial glädje över invånarnas stora jazzintresse förbyttes i en viss oro när det stod klart att kvällen var ett samarrangemang med Avanza. I vart och vartannat knä fanns tallrikar med diverse smårätter och det dracks ur glas, som föreföll innehålla någon form av bubbel. Bilder med kurvor över dollar-, yen- och pesoskurser fladdrade förbi på väggen bakom notställen och man förstod snabbt att de få kronor man har i sin ägo är hopplöst felplacerade.
Tungt storbandstryck
Så började äntligen musiken och vi fördes rakt in i Thad Jones ”The Little Pixie”. Klassiskt storbandstryck, intensivt och uppfinningsrikt pianosolo av Stefan Wingefors och Björn Cedergrens tenorsax levererade häftiga rytmiska accenter och blåste dressingen av tallrikarna.
När man sedan följde upp med Thad Jones finurliga arrangemang av ”All of Me” och Jakob Sollerman likt en travkusk som rycker bomullstussarna ur sin hästs öron på upploppet, med en dramatisk gest drog sordinen ur trombonen mitt under sitt solo började publiken att trivas. I alla fall de som var där för GJOs skull för efter pausen var det ganska många som hade lämnat lokalen.
Bråttom hem till datorn
Eftersom en av GJOs målsättningar är att få fler människor att intressera sig för storbandsjazz kan det förstås vara väsentligt att försöka förstå skälen till det publika uttåget. Kanske var en del faktiskt enbart på plats för att få reda på hur man bäst placerar pengar och hade bråttom hem till datorn för att applicera alla nya tips och musiken mest upplevdes som en irriterande fluga på läppen?
Några kanske bara ville stilla sin hunger med en gratismåltid och lyssnade på musiken med ett halvt öra? Alltnog, Andreas Hall, som fungerade som presentatör, förstod att det fanns många jazznoviser i publiken och gav därför instruktioner i hur man skulle visa bifall efter ett solo: klappa händer, stampa i golvet, kanske till och med vissla.
För att fånga in något motsträviga lyssnare krävs det dock sannolikt mer än så. Under kvällen kom jag osökt att tänka på ett annat storband i stan, Göteborgs Symfoniker, som inför varje konsert försöker utbilda och intressera sin publik genom att ge en halvtimmeslång introduktion till kvällens konsert. Kanske läge för lite attraktiv jazzpedagogik?
Släppta förtöjningar
De som gick i pausen hann i alla fall lyssna till en mycket fin version av John Coltranes ”Central Park West” där trumpetstämman hade klätt om till flygelhorn vilka klingade dovt och härligt mystiskt.
För oss som var kvar kom kvällens höjdpunkt vid pass klockan halv nio. När ”Rain” från Eje Thelins stora svit ”Raggruppamento” stampades igång var det som om alla förtöjningar släppte och GJO med frihetens vind i seglen flöt ut på havet utan att bry sig om hur man senare skulle kunna ta sig iland. Pontus Pohl, Putte Jansson och Stefan Wingefors trädde fram som pekande, gormande, argumenterande och gestikulerande matroser på ett skepp som hela publiken ville borda i ett sant glädjerus. Här fick vi en skymt av GJOs själ.
