JAG HAR JUST läst två böcker som handlar om samma sak i grunden men med olika utgångspunkter, olika genrer och olika syften. Den ena är skriven av en jurist och den andra av en skönlitterär författare. Båda är mycket goda och tankeväckande.
Författarna har helt olika syften. Juristen Hans-Gunnar Axberger anger: ”Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var utan skälet till att vi aldrig funnit det.” Den skönlitterära författaren Lena Andersson låter sin fiktive intervjuperson formulera syftet: ”Hur det gick till, vill du kanske veta”, sa han. ”Varför det ägde rum, vad som hände före, efter och allt däremellan?”
BÅDA SKRIVER om mordet på statsminister Olof Palme men Lena Andersson anonymiserar personerna i boken där statsministern blir Carl Stjärne och övriga personer i boken får man gissa sig till vilket kanske inte är så svårt eftersom de förekommer med sina riktigas namn i Axbergers bok.
Men den intressanta skillnaden är att Axbergers bok ligger på systemnivå medan Anderssons bok ligger på personnivå. Axberger var ledamot och huvudsekreterare i den kommission som granskade utredningen av statsministermordet på 1990-talet. Han har dessutom varit JO, PO och professor i konstitutionell rätt.
Hans bok heter Statsministermordet. Lena Andersson romandebuterade 1999. 2013 tilldelades hon Augustpriset för Egenmäktigt förfarande. Hon har skrivit ett antal böcker och är krönikör på ledarsidan i SvD. Hennes bok heter Koryfèerna en konspirationsroman.
FÖR ATT UPPFYLLA sitt syfte startar Axberger sin bok med mordet på Gustav III. Pesonen som löste mordet var polismästaren Henric Liljensparre som hade en liten polisstyrka till sitt förfogande. Han bestämde allt själv. Det fanns inga åklagare eller domare som lade sig i. Den ende som kunde lägga sig i var kungen, men han var dödligt sårad. Liljensparre löste mordet mycket snabbt och Anckarström var den skyldige.
Om vi jämför med nutid så tog här polismästare Holmer befälet, men han var inte polis. I ledningscentralen vid mordet fanns biträdande länspolismästaren, men han var inte heller polis och detta gjorde att arbetet såväl på mordplatsen som i ledningscentralen blev kaotiskt. Detta blir då första problemet på systemnivå, längre fram i tiden kommer att åklagare och polis har svårt att samarbeta på grund av vem som skall göra vad.
ÅKLAGARE ÄR EN senare uppfinning vilket gör att polisen får ett visst övertag. Vem är förundersökningsledare? Det skall ju vara en åklagare men här var det Hans Holmer. Sedan skall åklagaren kommunicera med domstol där åklagaren då bara en budskapsförmedlare. Åklagare håller inte med och rangordningarna är inte klara. Slutligen lägger sig politikerna i, till exempel gäller det Ebbe Carlsson som fanns med på möten och i diskussioner utan någon som helst polis- eller juristutbildning. Han var förläggare men han hade vissa politikers öron. Han samarbetade också med Holmer rörande sjukhusspionen på Sahlgrenska i Göteborg vilket heller inte helt utreddes.
Man kan säga att det svenska rättssystemet fungerar i solsken men inte i storm. Rollerna är oklara. De olika organisationerna har svårt att samarbeta. Regler är oklara. En domare belyste detta nyligen i televisionen då han svarade på frågan varför domstolarna så ofta frikänner personer. Det beror på att åklagarna har för bråttom och går till domstol för tidigt, innan alla bitar är på plats. Men är det polisen som har bråttom gällande förundersökningarna? Systemet verkar inte hålla ihop vilket Axberger tydligt visar.
LENA ANDERSSON beskriver ett helt annat scenario. Hon kanske också har läst på om på mordet Gustav lll. Ty bakom Anckarström fanns en stor andel av den svenska adeln. Bland annat personer som försett honom med vapen och på andra sätt stöttat honom. Liljensparre ville gripa ett antal ur den svenska adeln som var motståndare till Gustav lll.
Men alla sådana försök att komma åt konspirationen stoppades av kungens bror hertig Karl och mordutredningen avslutades. Anderssons bok handlar om hur konspirationen bildas, inte bland adeln utan bland personer i det socialdemokratiska partiet där ett antal personer menade att statsminister Stjärne blivit en belastning för såväl landet som partiet genom sina världsförbättrarambitioner.
I BOKEN FÅR MAN följa hur man planerar och genomför (utan att säga vem som skjuter) och hur man sedan döljer vad som faktiskt har hänt. I stället för hertig Karl får vi Koryféerna.
Det är verkligen intressant vad som händer när det officiella Sverige inte kan ge svar på olika händelser. Jag tänker på Estonia och Vilks liksom tidigare Tomas Qvick. Konspirationsteorierna blir många, och vem kan säga att de har helt fel när man inte vet vad som är sant?