Sjukhus genre

Spanarens Tord Melander rapporterar från ett sällsamt dygn på akuten

Vänster fot hade svullnat upp under tiotalet dagar och blivit aningen missfärgad, typ svagt rödblå.
Spanarens medarbetare som vid två tidigare tillfällen drabbats av DVT (djup ventrombos, det vill säga blodpropp) i vänster ben kände en viss gnagande oro.
Dags igen?
Man skall veta att DVT inte är att leka med. En propp kan plötsligt lossna och sticka iväg upp till en lunga och i värsta fall hjärnan. Båda mycket allvarliga komplikationer.

Ett ganska kort samtal med 1177 (din plats i kön är 34 ,men vi…) klargjorde att det inte handlade om några omvägar via vårdcentralen utan akuten på Sahlgrenska samma kväll. För säkerhets skull.
Spanarens medarbetare insåg, att detta var ett fenomen som inte alls hade med klimatet att göra, möjligen vädret.

Glesbefolkat väntrum
Sagt och gjort. Att snabbt få tag i en taxi är en smal sak i dessa tider. Väntrummet på akuten var vid 20.30-tiden ganska glesbefolkat. Alla höll avstånd, några hade munskydd. Stillhet rådde, endast med avbrott för att nya nummer ropades upp.
Något skramlade orytmiskt i ventilationssystemet. En dryckesautomat surrade förföriskt.
Min plats i kön blev fem.
Väl inne behövde jag inte redogöra för min anamnes (sjukdomshistoria), den fanns redan i datorn. De proffsiga sköterskorna ville bara ha små kompletteringar. Hur hade jag det nuförtiden, var jag frisk i övrigt, medicinerade jag mot något? Tack bra, ja och nej.
De behövde i alla fall mäta blodtrycket, syresättning, temp och ta några blodprover, sen skulle jag få sitta i väntrummet tills jag blev uppropad igen.
Fortfarande en lugn, händelselös måndag, lite att göra där inne förstås, det här skulle snart vara avklarat.

Fullt i alla korridorer och vrår
Vid midnatt, tre timmar senare, öppnades dörren in till avdelningen och en undersköterska vinkade in mig.
– Här kan du inte sitta längre. Kom. Det finns ett litet undersökningsrum du kan få en brits att sova på om du kan. Det kommer att dröja innan du får träffa läkaren.
På väg in såg jag och insåg vad som pågick. Det var knôkat! Överallt i korridorer och i minsta vrå stod det sängar, britsar och vagnar. Med människor som väntade, och väntade. Somliga hade lyckats somna in den febrila uppståndelsen, andra låg halvvakna och vred sig oroligt. Några vacklade upp och rörde på benen eller gick på toa. Mest äldre och gamla av naturliga skäl, minst tre av fyra mellan tummen och pek.

En vanlig måndag med 170 patienter
Överallt stressad men tålmodig personal som ilade mellan britsar och bårar med papper och plastburkar utan att krocka… jodå, doktorn kommer nog snart, vill du ha något mer mot smärtan, något att tugga på?
En patient frågade upprört när det skulle bli hennes tur, för nu kunde hon inte… men upplystes snabbt av en sköterska om att ”i dag har vi tagit emot över 170 vårdsökande, som behandlats och omhändertagits efter sedvanlig medicinsk prioritering”.
– Vad händer? Över 170 akutpatienter vanlig måndag mitt i månaden, det har det väl inte varit några slagsmål, knivskärningar eller skjutningar?
– Nä, inget sånt, svarade ”min” undersköterska Vet inte riktigt. Men så här har vi haft det i en månad nu. Många som behöver få vård. Vill du ha en kopp kaffe och en macka?
– Tack, det skulle sitta fint.

Inbrottssäker smörgås och kaffe
Fast akutens mackor inte är mycket att hurra för och alternativ saknas.
– Akta, bränn dig inte, kaffet är hett. Eftersom smörgåspåsen är i det närmaste inbrottssäker öppnade jag den åt dig.
– Har det inte varit tal om stabsläge?
– Nej. Det måste rulla på ändå. Försök sova lite sen om du kan. Doktorn har många att undersöka.
– Tack.
Kaffet smakade.

Uteslutning enda målet
Fem timmar senare, 05.20, dök läkaren upp, iförd visir och munskydd. Några enkla frågor, en jämförelse mellan vänster och höger ben, känna, klämma lite. Nej, ingen smärta.
– Jag har bara ett mål, att kunna utesluta propp. Men det får röntgen utvisa. En propp kräver behandling. I övrigt får du gå till vårdcentralen.
Sekunder senare var han uppslukad av dunklet mellan sängarna. Skulle vi nån gång mötas på stan skulle jag inte känna igen honom.

”Jobbar bara kontorstid”
Drygt en timme senare behöves undersökningsrummet till en nyinskriven patient. En underskötare rullade ut mig i en korridor, bromsade britsen och mumlade:
– Här kan du få vänta. Ultraljudet jobbar bara kontorstid…
Han hade rätt. Vid tolvtiden efter ytterligare några fruktlösa försök till sömn upplystes jag av en förbipasserande sköterska om att det nog kunde dröja, vilket jag ju redan kände till.

Fel kroppsdel på beställningen
Timmen senare stannade en annan sköterska vid min brits. Melander? Tord? Jodå…
– Jag skall skicka din beställning nu. Men det var väl inte vänster överarm som skulle röntgas, som det står här i mitt papper?
– Mycket bättre om du skriver vänster ben i stället, tack.
Ett fel händer så lätt i stressiga situationer men ingen fara så länge patienten är talbar.
En passerande ung man lovade att förse mig med en macka och en mugg blåbärssoppa ur akutens magra sortiment. Han dök aldrig upp igen.
En stund senare fick jag besked om att jag var välkommen upp till röntgen 14.30. Dit blev jag skjutsad av en glad undersköterska som hann berätta att hon var road av matlagning med böcker hon fått av sin mamma.

Falskt alarm firades med pizza
Och nej – eller ja. Dessbättre ingen fara på taket, viket jag själv kunde konstatera genom att titta på samma skärm som läkaren. Falskt alarm. Alla fem kärlen såg bra ut.
Och resten är historia som man brukar säga. Före hemgång efter knappt ett dygn hos allmänhetens trogna tjänare slog två yngre kvinnliga läkare sina kloka huvuden ihop och kom fram till, att det nog inte var mer de kunde erbjuda för stunden. Tack och hej och välkommen tillbaka om något skulle ändra sig.
Väl hemkommen, fortfarande med den kompetenta personalens arbete och inställning på näthinnan, smakade hämtpizzan och ett glas italienskt rödvin himmelskt för Spanarens medarbetare, nu åtskilliga erfarenheter rikare.