Skolbions visning av filmen ”Även de döda har ett namn” har väckt debatt också i kulturnämnden.
Spanaren återger här två skilda yttranden till kulturnämndens sista sammanträde i september i sin helhet.
Vad tycker du som har sett filmen?
(1)
Skrivelse från alliansen i Kulturnämnden med anledning av diskussionen kring Skolbions visning av ”Även de döda har namn”
”Israel-Palestinakonflikten är en av världens mest infekterade konflikter. Den är dessutom pågående vilket innebär att vi inte har en historisk ram att placera den i. Vi vet också att det finns ett samband mellan den utsatthet som judar upplever i till exempel i Sverige och intensiteten i Israel–Palestinakonflikten.
Med andra ord, många har mycket svårt att skilja judar och staten Israels handlingar åt, vilket är förödande. Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att Göteborgs stad via Skolbion valt att visa en film som så ensidigt tar upp konflikten mellan Israel och Palestina.
Filmen följer Organisationen Ship to Gaza vars ensidiga skuldbeläggande av Israel är väl känt. Filmen innehåller
dessutom vissa direkta faktafel kring Israels agerande, som får stå helt oemotsagda.
Intrycket av filmen är att den är manipulativ och en starkt ensidig partsinlaga.
A) I filmen sägs att Israel i upprinnelsen till Gaza kriget 2008 hävdar att landet blir utsatt för raketattacker – det är belagt utom tvivel att Hamas utsatt Israel för raketbeskjutning.
B) Filmen försöker få oss att tro att all import av mediciner och sjukvårdsutrustning skulle vara blockerad till Gaza, vilket inte är sant. Det är mängder av förnödenheter av alla de slag som går in till Gaza över gränsen efter sedvanlig kontroll.
C) I filmen framkommer att blockaden skulle vara olaglig – det är den inte enligt FN-dokumentet från 2011.
Visst finns det någon enstaka folkrättsexpert i den svenska debatten som hävdar att han har rätt och FN fel. Men det ändrar ju inte FN-beslutet.
Skolbion bör ha ett naturligt ansvar att visa film som breddar barns kunskaper om världen, händelser idag och över tid samt skapar möjligheter för barnen att reflektera över vad de har sett.
Vi har därmed inget emot att skolbio har provocerande filmer i sitt utbud, problemet blir när dessa filmer som i fallet med ”Även de döda har ett namn” inte åtföljs av en lärarhandledning eller inramas av ett samtal med ambitionen att skapa balans.
Vid denna visning består samtalet av filmens upphovsmän under ledning av en samtalsledare med tydlig propalestinsk profil.
Vi har stor tilltro att lärarna i sin profession har kunskap att balansera samtalet i klassrummet samtidigt som konflikten är så komplicerad att det krävs djupgående kunskap för att på ett bra sätt fånga upp de problem som filmen genererar.
I avsaknad av lärarhandledning och förutsättningar för ett objektivt samtal riskerar den här typen av film att bli ren propaganda.
Det är framför allt detta vi är starkt kritiska till och menar att förvaltningen kunde varit tydligare i sitt uppdrag till ansvariga för skolbion. Vi är mot censur och för en saklig debatt och i en pågående konflikt av denna dignitet är det ännu viktigare att belysa båda sidors verklighet på ett adekvat sätt.
Sverige har omfattande och växande problem med antisemitism och det är av största vikt att detta, liksom all rasism och diskriminering, bekämpas. I värsta fall kan en oreflekterad och icke genomarbetad visning av en sådan film leda till att antisemitismen ökar, vilket är ytterst olyckligt.”
(2)
”Yttrande från S, MP och V angående yttrande från FP, M och KD kring Skolbions visning av filmen ”Även de döda har ett namn”
”När nationalekonomen John Maynard Keynes efter andra världskriget formulerade principen om ”armlängds avstånd” i kulturpolitiken lades grunden om en princip som handlar om demokrati och yttrandefrihet. Politiker och byråkrater ska hålla sig borta från att styra eller censurera konstnärligt innehåll. Yttrandefriheten är en grundsten i ett demokratiskt samhälle. Fri konst och kultur i kombination med en bred folkbildning ger barn och unga tillgång till delaktighet. Konsten och kulturen ska vara fri för att människor ska kunna kommunicera med varandra utanför vardagsordens gränser. Om vi håller tyst om allt som sker är kulturen inte längre den självklara delen av samhällsbygget. Det vi inte talar om, finns inte.
I yttrandet från de borgerliga partierna står att läsa bland annat följande:
”Vi har därmed inget emot att skolbio har provocerande filmen i sitt utbud, problemet blir när dessa fil
mer som i fallet med ”Även de döda har ett namn” inte åtföljs av en lärarhandledning eller inramas av ett samtal med ambitionen att skapa balans.
Vid denna visning består samtalet av filmens upphovsmän under ledning av en samtalsledare med tydlig
propalestinsk profil.”
Vi rödgröna delar inte den beskrivningen. Efter filmvisningen kommer det att hållas ett samtal med eleverna som leds under ledning av Gustaf Ödquist, f.d. präst som har varit verksam i Jerusalem. Dessutom finns tre handledningar för Skolbion att tillgå. Den första handledningen har tagits fram av Svenska Filminstitutet och används som stöd för diskussion i klassrummet efter en filmvisning. Den andra handledningen – ”Tala film tala liv” –redovisar den metod som Gustaf Ödquist använde vid förhandsvisningen på Stadsbiblioteket den 21 september. Samma metod kommer han att använda vid filmvisningen för skoleleverna den 5 november. Den tredje handledningen är Svenska Filminstitutets bakgrundstext till Palestina/Israelkonflikten. Samtliga handledningar finns på Skolbions hemsida. Samma dag som ”Även de döda har ett namn” visas kan eleverna även se en annan dokumentärfilm, ”Varje ansikte har ett namn”. Den handlar om överlevande från de tyska koncentrationslägren 1945. I anslutning till den filmvisningen arrangerar Sjöfartsmuseet Akvariet en museilektion om världskrigens påverkan på Göteborg.
Några av oss var på Stadsbiblioteket och såg förhandsvisningarna av ”Även de döda har ett namn” den 15 september och den 21 september. Vid det sistnämnda tillfället, som riktade sig till Göteborgs lärare, stannade vi kvar för att lyssna på samtalet med regissören Bo Harringer och filmens huvudperson Henry Ascher. Det leddes av Gustaf Ödquist och publiken kunde ställa frågor. Stadsbibliotekets hörsal var fullsatt och på plats fanns förutom lärare även medlemmar från Judiska församlingen, media, politiker från Kulturnämnden och tjänstepersoner på Kulturförvaltningen.
Som politiker är det oerhört viktigt att vi vet vår roll; vi ska stödja kulturen, inte utöva inflytande.
Den konstnärliga bedömningen har gjorts av Skolbions referensgrupp, som består av lärare från Göteborgsområdet. De anser att filmen är lämplig att visa för Göteborgs skolelever.
Syftet med den gemensamma filmupplevelsen är att fungera som utgångspunkt för det fortsatta samtalet kring filmens innehåll som sådant, men även viktiga frågor som rör de olika skolämnena, såsom samhällskunskap, religion, historia och filosofi. Filmen ska väcka ett kritiskt tänkande hos skoleleverna. I en verklig demokrati ska alla få komma till tals och uttrycka sina åsikter. För att detta ska kunna ske bland Göteborgs barn och unga spelar skolbion en viktig roll; att belysa samhället i Sverige, men också utanför våra gränser.”