Recension
Kyss mej shejk! ges varje onsdag, fredag, lördag och söndag under juli månad.
Plats: Brännö varv.
Biljetter: Pustervik, Ticnet och Brännö varv.
Medverkande: Harald Treutiger, Martina Jakobsson, Tove Wireen, Henrik Wallgren, Per Umaerus, Åsa Gustafsson.
”Det är magdans på Brännö brygga”, sjunger husbandet i den inledande melodin, lånad från Lasse Dahlquists klassiker. ”En mångkulturell ambition”. Scenariot: en shejk vill köpa Känsö för 100 miljoner kronor. Mäklare C-G Gyllenstråle (Harald Treutiger) ska till varje pris få igenom affären.
”Mer politik än dansmusik”, fortsätter den modifierade texten. Och Kyss mej shejk! gör verkligen sitt bästa för att blanda in politiken i sin fars. Just det går väl sådär.
Framför allt haglar pikarna mot Sverigedemokraterna, samtidigt som manuset frossar i stereotyper som sträcker sig från brännöbor till norrmän, från araber till kineser och texasbor. Hur det hela egentligen går ihop? Det löser sig, mer eller mindre, i den mån publiken lyckas slappna av och ta farsen för den genre den är.
Detta hjälps naturligtvis inte av försöket till djup som syns i kommentarerna om främlingsfientlighet. Försöken att skämta om ämnet framstår i bästa fall som en predikan för de redan övertygade, och känns i värsta fall bara krystade .
I övrigt då? Jo, bortsett från ett sångnummer om hur fantastiskt det är med detta nya, spännande internet såhär i herrens år 2015 framstår Kyss mej shejk! på Brännö varv som en helt naturlig del av sommarlivet på ön, tillsammans med tillställningar som dansen på Brännö brygga som drog igång för säsongen 25 juni. När farsen får vara rent farsartad är den det med väl avvägd brist på stil och klass.
Hela ensemblen gör ett bra jobb. Per Umaerus gör en särdeles fantastisk insats både som tafatt miljökonsult och slagkraftig fejk-shejk.
Treutiger har en enorm pondus i sin mäklarkaraktär, som framstår som en fantastisk kombination av Robert Gustafssons och Johan Rheborgs främsta Nile City-karaktärer från 90-talet – han är en Percy Nilegård i Weiron-tappning. Det är därför synd att han spenderar större delen av första akten sittandes tyst i bakgrunden, men när han väl får spela ut gör han det med råge.
Själva lokalen har, även den, blivit en välkommen nyhet på ön. Varvscaféet har i år ordnat serveringstillstånd, och det går således fint att ta sig en pilsner och en bit mat före och under föreställningen. Det blir en smått karibisk stämning över det hela.
