DEN SVENSKA riksdagen är för stor, tycker gästkolumnisten Josefin Utas på GP:s ledarsida den 17 september. Hur mycket för stor får läsarna inte veta.
Sanningen är att riksdagen har varit större. Till och med 1970 bestod den av två kommare, som tillsammans hade 383 ledamöter. Den nya enkammarriksdagen kom att innehålla 350 platser. Först. Efter den så kallade lotteririksdagen 1973-1976 då det stod 175-175 mellan blocken insåg man att antalet borde vara udda. Så då minskades detta till 349.
UNDER DE SENASTE decennierna har Sveriges befolkning ökat kraftigt. Från drygt åtta miljoner 1970 till drygt tio miljoner i dag. Antalet medborgare per riksdagsledamot har med andra ord ökat betydligt under dessa år.
Den skrivande ingenjören Josefin Utas är säkert bra på att räkna. Men hur tänker hon? Rätt vårdslöst, visar det sig.
Det har inte hjälpt med 349 ledamöter för att ordna en stabil elförsörjning eller en välfungerande integration, konstaterar ingenjören.
Helt riktigt. Ansvaret ligger nämligen på partierna och på sittande regeringar. Knappast på siffran 349.
VIDARE FÅR läsarna veta att riksdagen dåligt representerar folket och att väldigt många ledamöter är okända för den stora allmänheten. Det skulle alltså bli närmare kontakt mellan väljare och valda med färre ledamöter? Ingenjören glömmer att beskriva den matematiska formel som visar detta. Vi lekmän undrar ju.
Visst är den svenska riksdagen större än många andra länders. Men den är betydligt mindre än det brittiska underhuset, som har 650 platser. Och underhuset uppträder sannerligen inte försynt. Allt beror på ledamöterna själva och den politiska kulturen.