VILKA AV  mina sinnen har spelat mig ett spratt? Jag cyklar på gymmet och upptäcker att jag har två klockor på armen. Vad jag kan minnas har det inte hänt tidigare. Nog behöver jag träningen för att hålla hjärnan skärpt.

Jag fortsätter träna för att hålla mig igång och för att stärka mitt immunförsvar mot covid -19, och det är bra för hjärnan också. Att inte träna gör min kropp och knopp slapp och slö. Jag känner att jag behöver det här, och jag är försiktig, men visst är jag lite orolig för att bli smittad.

FETTKLUMPEN som alltid intresserat mig tillägnas just nu några tv-program, så vad jag förstår är det aldrig för sent att aktivera sig och därmed också hjärnan. I bästa fall kommer det kanske att dröja länge, innan jag omedvetet återigen tar på mig båda mina klockor.

På gymmet är det några killar som rör sig mellan olika maskiner och en yngre tjej som springer på ett löpband. Jag svettas på cykeln i tjugo minuter, som jag brukar. Gör mina benövningar på ett par maskiner och övningar för hela kroppen som ingår i en cirkelträning, där jag numera alltid är ensam.

JAG TITTAR noga hur jag kan gå mellan maskinerna när det är fler besökare än vanligt. Det händer att jag hoppar över en av benmaskinerna för det är för trångt där just då.

På morgnarna och några timmar efter lunch är det inte många som tränar. Jag har varit ensam på gymmet flera gånger. Det är en märklig känsla, känns ödsligt. Lokalen är gigantisk.

Här där det tidigare var liv och rörelse är allt nu mycket lugnt och avslaget, men musiken dundrar på som vanligt.

ÄGARNA HAR uppmanat till begränsat antal i gymlokalen och i grupperna med gruppträning samt att vi ska sprita händer och maskiner, och vi gör så gott vi kan.

Gymfolket väljer numera uteaktiviteter och en del gym har sina pass utomhus. Skidåkningen har ökat. Själv slängde jag mina gamla skidor förra året, och ett par begagnade ska nu införskaffas. Kroppen får sig en genomkörare och hjärnan får det bränsle den behöver.