Buddy Rich har varit i stan.
Ja, inte fysiskt förstås (han dog 1987), men i måndags tog hans ande form och substans i malmöiten och trumslagaren Roger Berg.
Bakom trumskinn och cymbaler ledde Berg Göteborg Jazz Orchestra (GJO) genom en kväll helt ägnad åt Richs musik i serien Jazz@Park Lane.
Legendariskt trumfenomen
För de olyckligt lottade som aldrig hört talas om nämnde Rich kan det möjligen vara bra att känna till att han var en legend redan under sin livstid, trummade på Broadway i fyraårsåldern, ledde ett band på världsturné i tonåren och blev likt instrumentkollegorna Gene Krupa och Chick Webb ledare för storband med stjärnglans.
Lägger man sig på en Freuddivan och associerar fritt kring ”Buddy Rich” sveper orkesterledare som Bunny Berigan, Tommy Dorsey, Artie Shaw, Harry James, Charlie Ventura och Benny Carter ofiltrerat förbi. Buddy Rich blev känd för sin virtuosa teknik, kraft och förmåga att spela fort.
Han var verksam under en spännande period när trumslagare allt mer började frigöra sig från sin traditionella roll som enbart bandets ”time keeper”.
Ett slag i solarplexus
Roger Berg, själv storbandsledare i rikets tredje stad, visade sig vara en trivsam bekantskap. Med en glimt i varje öga lotsade han både publiken och orkestern genom kvällens repertoar.
För alla som lugnt bakåtlutade satt stilla och läppjade på sin öl kom aftonens första låt, Big Swing Face, som ett slag i solarplexus, ett rytande, ett eko från tiden då det fanns tigrar på Hisingen.
Efter den inledande explosionen lugnade musiken ner sig och efter några upprepade riff lösgjorde sig kvällens första solist och coolaste katt, Tommy Kotter, ur kollektivet. Hur uppfinningsrikt fingrarna än flöt över tangenterna föreföll han närmast helt oberörd.
En vild och rå höjdpunkt
Big Swing Face är också titeln på ett av Buddy Rich’s bästa album, inspelat live på Chez Club i Los Angeles 1967, med intensiva arrangemang, tätt ensemblespel och explosivt trumspel från mäster själv.
Om ni inte redan har plattan i skivhyllan så sök upp den på något strömmande medium, lyssna och ni ska finna att GJO står sig mycket väl i en direkt jämförelse
Om ni dessutom flyttar fram pickupen några spår till Cole Porters Love for Sale så kommer ni kanske att tycka, precis som jag, att GJOs version lät både vildare och råare och faktiskt attraktivare.
Konsertens absoluta höjdpunkt.
Suverän soloinsats av Ludvig Broman
Storbandsjazz kan väl ses som en hyllning till kollektivet, de enskilda solisterna erbjuds inte så många takter att visa upp sig på. Den enda längre insatsen stod altsaxofonisten Ludvig Broman för i en känslig och lyhörd tolkning av Burt Bacharachs ballad Alfie.
”Onödigt bra!” menade Roger Berg med två stänk av skånsk humor. Under unge Bromans musikaliska vandring genom Alfie började tankarna vindla iväg hos denne recensent och vem, i mogen ålder, minns inte Michael Caine i filmen med samma namn.
En grupp i högform
Det Göteborgska jazzkollektivet var i högform. Både musiker och publik trivdes, även om de senare reagerade lite trögt på Roger Bergs skämt. Men man kan inte få allt.
Säsongsavslutning för GJO blir det måndagen 1 juni. Då är temat ”Miles Davis”. Se till att ta en plats på Park Lane, det tänker jag göra.