DET ÄR NÄSTAN på dagen ett år sedan min syster lämnade jordelivet. Inte i covid-19 för det fanns inte då, men precis innan utbrottet skulle äga rum. Hon somnade in på kvällen utan min vetskap.
Sedan en tid vistades hon på Högsbo Sjukhus där hon fick ett fantastiskt omhändertagande. Hon skulle precis påbörja en behandling, men på ett par dagar blev hon allt sämre, snabbare än vad någon kunde ana.
Jag är särskilt tacksam för att vi som ville säga farväl också kunde göra det. Inget som är självklart idag. De som önskade kom till kyrkan och var även med i samvaron efteråt. Alla praktiska ting gick att genomföra.
DET SOM DÅ var något helt naturligt, att ta avsked av någon som berört en, har nu blivit svårtillgängligt. Själv kom jag inte med i den lilla grupp på åtta personer när en nära skulle på en begravning under senhösten. Det fanns närmare anhöriga än jag, samtidigt kändes det konstigt att inte få vara med och inte själv fatta det beslutet. Men jag var också tveksam till den långa resan och möten med helt nya människor.
Jag vet att jag delar detta med många. Även de som inte fått eller får ta farväl i näras slutskede på sjukhus, vårdhem eller var den sjuke befinner sig. Som kvinnan jag träffade utanför Apoteket häromdagen. Hon blev nekad tillträde till sin mors boende att närvara vid sin 86-åriga mors dödsbädd, och hade svårt att begripa det som hade hänt.
UNDER ÅREN har jag ordnat fyra begravningar, alla olika; min pappas i ett litet kapell för familjen, min mammas make i en kyrka för släkt, vänner och förtroendevalda kamrater, min mammas i kyrkan med vår familj och hennes släkt, och min systers också i kyrkan med få nära, släkt, boendevänner och personal.
Allt tog sin tid och mitt i sorgen och saknaden, det ofattbara hade hänt, skulle jag bestämma hur jag trodde de ville ha sina begravningar.
Vid ett par begravningar var begravningsbyrån bestämd och jag kunde ana vilka som kunde tänkas komma, men en begravning innehåller så många olika delar. Då hade det varit stor hjälp med information om önskemål.
INGET BLIR som förut, det vet alla som mist någon. När vi nu är särkilt medvetna och uppmärksamma om pandemin blir livet och döden än mer påtagligt.
Så hur tänker du själv om din kommande död? Något vi verkligen vet är att vi kommer att gå ur tiden, men bara inte när. Nu kanske rätta tiden är, under pandemins framfart när vi alla kan bli virusangripna, att fundera över hur vi vill ha det när vi tar farväl av jordelivet. Det kan underlätta för anhöriga, för det är inte helt lätt att veta hur.