Spanaren har i tre artiklar nyligen redogjort för stora projekt som på ett eller flera sätt har gått snett. Mycket snett till och med, vilket reser ett antal berättigade frågor.
Det handlar i första hand om kostnaderna, som i samtliga fall har skenat iväg utan att någon har kunnat, velat eller orkat ta tag i problemen och stoppa pengarullningen. Alla projekt Spanaren tittat på har spräckt sina kalkyler, ibland flera gånger om.
Det gäller även tunnelbanorna under Amsterdam och under Stuttgart, som Spanaren tidigare skrivit om. Speciellt den nordgående banan under Amsterdam har ideligen stött på problem eftersom rören drivs i gammal havsbotten, d v s lerlager.
Snabba dyra lösningar
Men inte sällan tycks skandalerna ha orsakats av ändrade förutsättningar, rena konstruktionsfel, felaktiga materialleveranser och uppdykande, oförutsedda problem, vilka krävt fördyrande lösningar på stört för att inte tidplanerna skall spricka ännu mer.
I några av fallen har okunnig och klantig politisk styrning ställt till det. Det gäller i synnerhet den kraftigt försenade och ännu inte invigda nya storflygplatsen i sydöstra Berlin.
Länge satt politiker med i ledningen för projektet och styrde och ställde. Men nu har de flesta tvingats hoppa av. Nu har nya krafter tagit över och det senaste budet är, att den nya flygplatsen skall kunna tas i bruk någon gång nästa år – över tio år försenad.
Politiker lade sig i
Varför blev tunneln genom Hallandsåsen så häpnadsväckande mycket dyrare än beräknat, ganska precis tio gånger dyrare? Sannolikt därför att kommunpolitikerna i Båstad lade sig i projektet.
Utan att ha kläm på de tekniska förutsättningarna tyckte de, att det skulle vara fördelaktigt om de nya spåren drogs så nära centrala Båstad som möjligt. En professor på Chalmers kommenterade detta val så att därmed kom tunneln att borras på det absolut sämsta stället i hela åsen.
Både i Berlin och när det gäller Boston Tunnel, motorvägen under centrala Boston, visade granskningar att det hade förekommit mutor och mutförsök.
Riksrevisionen kritisk
Riksrevisionen har till uppgift att granska all stora projekt som skall bestridas med allmänna medel – skattepengar alltså.
När riksrevisor Claes Norgren i efterhand studerade anläggandet av Botniabanan längs Ostkusten i norra Sverige, kunde han slå fast, att Riksdagen med största säkerhet inte hade beviljat medel om den känt till den verkliga kostnaden.
Botniabanan var beräknad att kosta 11 miljarder kronor, men om alla nödvändiga tilläggsinvesteringar hade räknats in från början så borde kalkylen ha landat på 26 miljarder, enligt Claes Norgren. Och då hade både Riksdagen och dåvarande Banverket backat ur projektet, gissar han.
”Västlänken blir dyrare”
Claes Norgren har även granskat kostnadsberäkningen för Västlänken och hans slutsats var, att en mängd nödvändiga sidoinvesteringar saknas i kalkylen. Slutnotan kommer därför, enligt honom, att hamna över 40 miljarder och i värsta fall uppemot 50.
Ändå får Göteborgs skattebetalare och trängselskattebetalande bilister praktiskt dagligen höra ledande politiker deklarera, att kalkylen för Västlänken på 20 miljarder håller, indexuppräknad från 2009 års penningvärde.
Den som lever får som vanligt se – om tunneln alls får tillstånd att byggas, vilket inte är säkert, även om medborgarna lika ofta får höra att ”allt är klappat och klart”.
I rättvisans namn finns stora projekt som hållit både budget och tidsplan. Det tyder på skicklig planering – och ärlighet. Men hälsan tiger still, och Spanaren sjunger inte i hyllningskören för det vällyckade.
