En folkomröstning innebär att en fråga skall lyftas utanför partipolitiken, eller över den. Det kan bero på att åsikterna i det fallet inte följer partilinjerna, att partierna internt är oense. Eller på att de förstått att det är tveksamt om de har opinionen med sig om saken. Förutsatt att frågan ställs så att alla begriper och så att svaret blir begripligt: ett ja eller ett nej, och till vad, är det motiverat att väljarna direkt tillfrågas. Blir utslaget tydligt skall det naturligtvis också respekteras, annars var det ju ingen idé att fråga.
Men folkomröstningen om trängselskatt i Göteborg hade en enda effekt; där visade det sig att bara ett ja skulle räknas. Valdeltagandet blev oväntat högt, 73 procent, och en överraskande klar majoritet, 57 procent, röstade nej. Detta trots att politiker från båda blocken i förväg tycks ha räknat med att ett eventuellt nej skulle kvitta. Inget av blocken drev heller någon kampanj om saken under valrörelsen.
Klicka för att förstora bilden
Efteråt har många hjälpts åt med att förklara hur det kunde bli så knepigt som det blev: Tänk på att folkomröstningen bara var rådgivande, och man kan väl inte bara rösta bort en del av notan för Västlänken, och det projektet är så långt gånget att det nu vore orimligt att stoppa, och så är ju trängselskatten inte en kommunal avgift som beslutas av fullmäktige utan en skatt som riksdagen bestämmer.
Så varför folkomröstades det alls? Partiblocken i fullmäktige hade ju redan ställt sig bakom Västlänken och hur den skall finansieras. Inte tänkte de ändra sig därför att över hälften av de röstande sagt nej till trängselskatt.
Namninsamlingen (genom GT) med krav på en rådgivande omröstning innebar bara att saken måste tas upp i fullmäktige. Det stod fullmäktige fritt att säga nej till den begärda folkomröstningen. Men det hade ju verkat som om folk vant sig vid trängselskatten och Västlänksbeslutet.
S hade i princip tidigare lovat folkomröstning fast det inte blivit så. Nu fann man det generande att sätta sig på tvären. Moderaterna kom att ha avgörandet. Ett extra lager demokratisk polityr på mångmiljardprojektet kunde inte skada; inte heller en knäpp på näsan för Vägvalet.
Och så blev det tvärtom. M-politikern Martin Wannholt chockerade sina partivänner med att ta frågan på allvar. Han gick före omröstningen ut i en debattartikel med sin uppfattning om Västlänken, på sätt och vis som gossen i sagan som sade att kejsaren är naken.
Följden blev att Moderaterna efter kommunalvalet beslöt att avsätta honom som kommunalråd. Och så misslyckades de med det också, tack vare just Vägvalet. Moderaterna kan förstås utesluta honom ur partiet, men inte ur kommunstyrelsen. Omvalet av Wannholt dit skedde i enlighet med gällande regler, men i bland annat GP har det ändå beredvilligt betecknats som en ”kupp”.
Ledningarna i respektive partiblock räknade fel från början och försöker nu få folk att tro att andra har varit ojusta.
I själva verket har rutinerade politiker sluntit på sin egen glatthets halka.