lördag, november 26 2022
Bevakar Göteborg - och lite till
Spanaren.se är en nättidning i Göteborg som ägs av den ideella föreningen Sällskapet Spanaren. Vi granskar makten men rapporterar även om annat. Redaktionen arbetar gratis.

Det var lördagen den 14 november 2009 som elever vid Torslandaskolan och deras föräldrar maktlösa tvingades bevittna hur högstadiedelen av skolan totalförstördes.

Ett 40-tal brandmän tvingades arbeta i ett helt dygn innan branden var släckt. 370 elever stod plötsligt utan undervisningslokaler.

Vid skolans krismöte dagen efter började planeringen för att hitta lämpliga skollokaler i närheten så att undervisningen kunde tas upp igen. Det skulle kunna ordnas. Skolansvariga Eva Hansell vid SDN Västra Hisingen förklarade bl a, att det skulle ta ett och ett halvt år att bygga upp en ny skola.

I själva verket tog det nästan fyra år – och ändå var skolan inte helt färdig att tas i bruk när den återinvigdes 8-0 oktober 2013, som det skulle visa sig. Slöjdsalarna var inte färdigställda utan hade vissa säkerhetsbrister.

Brandorsaken var primärt, att en vaktmästarbil nära skolbyggnaden hade antänts och i den kraftiga vinden spreds elden och fick fäste i skolan.

Polisen hade inledningsvis inga teorier om vem eller vilka som hade tänt på bilen. Men bara två dagar senare, 17 november, anhölls tre ungdomar i åldrarna 17-19, skäligen misstänkta för grov mordbrand. Två av dem var kända av polisen sedan tidigare. De erkände at de hade varit gravt berusade när de tände på bilen. Drygt tre år senare friades pojkarna i hovrätten för brottsligt uppsåt att tända på skolan. De dömdes endast för grov skadegörelse på bilen, vilken hade orsakat branden. De dömdes också att betala skadestånd till kommunens försäkringsbolag Göta Lejon på 100 miljoner.

När skolan efter en byggkostnad på över 117 miljoner skulle invigas igen 8-9 oktober 2013 hade den ene slöjdläraren, Ingemar Abrahamsson, upptäckt flera allvarliga säkerhetsrisker i slöjdsalarna. Inte nog med att salarna var för små för de tänkta elevgrupperna. Varje elev skulle inte kunna få en egen hyvelbänk att arbeta vid. Men det allvarligaste var, att ett antal tunga bearbetningsmaskiner inte var förankrade i underlaget.

Det här hade Ingemar Abrahamsson upptäckt och slagit larm om sju veckor före återinvigningen av skolan. Men ingenting hände fram till 8 oktober när skolan skulle visas för tjänstemän och politiker. Så Ingemar Abrahamsson kände sig manad att under visningen säga som det var, att slöjdsalarna bl a var behäftade med allvarliga säkerhetsrisker och at han som förälder aldrig skulle tillåta sina egna barn att arbeta där. Ett uttalande som senare av förvaltningen skulle beskrivas som ”bryskt”.

I sin kritik hade Ingem,ar Abrahamsson helt enkelt tagit fasta på vad som bl a sägs i LGR 11 (Läroplan för grundskolan) om slöjdens syfte i skolan: ”Eleverna skall även ges möjlighet att utveckla kunskaper om arbetsmiljö och säkerhetsfrågor.” Enligt det centrala innehållet i avsnittet om slöjden skall lärare och elever även arbeta med ”arbetsmiljö och ergonomi, till exempel ljudnivå och arbetsställningar”.

Det dröjde inte länge innan ordet hade gått och Ingemar Abrahamsson blev tidigt dagen efter inkallad till rektor Peter Fröbom för ett ”allvarssamtal”, i vilket han bl a hotades med ”en process rörande bristande lojalitet mot sin arbetsgivare” om han inte höll inne med sin kritik. Tillfrågad om han skulle framföra sina synpunkter även vid visningen samma dags kväll för föräldrar opch allmänheten, svarade Ingemar Abrahamsson att ”om jag blir tillfrågad kommer jag att säga som det är”. Rektor beslutade då på stående fot att slöjdläraren skulle låsa sin sal, gå hem och vara entledigad från sin tjänst till dagen efter.

Men kritiken visade sig vara befogad. Redan första terminen inträffade ett flertal olyckstillbud. ”Situationen i de stora slöjdgrupperna är ohållbar”, heter det bl a i ett beslut vid LRs lokala årsmöte 15 maj i år. Det har därtill ofta varit tjafs och bråk om vem som skulle ha de bästa arbetsplatserna eftersom det inte funnits bänkar till alla elever utan att några har tvingats arbeta två och två vid samma bänk.

I en utredning av två chefer vid SDN Västra Hisingen, sektor Utbildning daterad 2/6 2014 förklarar de att det råder frid och fröjd i slöjdsalarna. Bristerna är åtgärdade, eleverna är nöjda med undervisningen och sina lärare, de arbetar inte samtidigt med riskfyllda moment och de väntar snällt på sin tur vid de nu åtgärdade, tunga maskinerna.

Verkligheten kan uppenbarligen beskrivas på många olika sätt.

Föregående

Göteborg behöver fler hjältar

Nästa

Ingen upprättelse för visselblåsare på Torslandaskolan

Om författaren

Tord Melander

Journalist, ledarskribent (vik), lärare på journalisthögskolan, copywriter, författare.

Se även