Mats Gustafsson:"Ibland tar musiken mej dit jag inte väntat"

Mats Gustafsson:”Ibland tar musiken mej dit jag inte väntat”

Är han Sveriges mest bereste musiker just nu?

Förra veckan kom han till Göteborg för ett framträdande på Folk, fortsatte till en konsert i Holland, snart blir det turné i nio amerikanska stater, därefter Japan, Sibirien,  Australien och Nya Zeeland.

Han har spelat i alla världsdelar och finns med på drygt 200 skivor.

Det här handlar om Mats Gustafsson, en världsstjärna i sin genre, med hängivna lyssnare runt om i världen men tämligen okänd i sitt hemland. Det kan bero på musiken.

Frijazz, eller vad man vill kalla Gustafssons musik, kan förekomma i P2 men säljer sällan skivor i stora upplagor och har aldrig någon låt på alla de listor som media älskar. Fast Mats Gustafsson är vanligt förekommande på klassiska amerikanska jazzorganet Down Beats instrumentalistranking.

Alla misstag bra

Det enda som är säkert för den som besöker en konsert med Mats Gustafsson, solo eller ihop med något av de många band han ingår i, är att överraskningar väntar, det går bara inte att veta vad. Mats prövar och känner sig fram, är inte rädd för att chansa.

– Jag gör fortfarande misstag, erkänner han, men misstagen är nyckeln till all bra konst. Egentligen är alla misstag bra, också när det blir smärtsamt, för man lär sej av dom. Ungefär som Wasaskeppet, ett stort misstag som har förvandlats till något väldigt fint.

När Mats Gustafsson råkar ”spela fel” försöker han fånga ljudet som inte var avsett, någonstans i barytonsaxen måste det ju finnas. Oftast hittar han det på nytt.

– Ibland tar musiken mej iväg dit jag inte väntat, säger han. Jag vill inte planera nästa steg och ibland blir det en del konstiga saker, ibland en del bra.

Flöjt i punkband

Numera bor han i Nickelsdorf, en halvtimma från Wiens flygplats, vilket är praktiskt med tanke på reseschemat. Men han kommer från Umeå och inspirerades först av mammas Little Richard-skivor, sedan av att höra Sonny Rollins i hemstadens jazzfestival. Han började med saxofon som 14-åring och spelade bland annat flöjt (!) i punkband. Han flyttade så småningom till Stockholm, fick plats på musikhögskolan, men tog den inte för att istället ty sig till musiker med mera udda kompetens, som Christian Munthe, Sten Sandell och Raymond Stridh.

– Jag tog en handfull lektioner en gång i tiden, men jag är egentligen självlärd och har gjort alla misstag man kan göra, förklarar han. Det tog längre tid, men var en bra väg för mej.

Mats Gustafsson visar att improvisation är en konst i sig.