”Burell, kan du inte knalla upp till Hvitfeldtska. Det händer något där!”
Det var nyhetschefen Lennart Jonssons röst i mobilen, jag var reporter på Göteborgs-Posten och det blev upptakten till några av de mest omtumlande, skräckinjagande och chockerande dygnen i mitt journalistiska liv.
Ingen som befann sig i Göteborg mellan 14 och 16 juni 2001 kommer att glömma. Och många har sina egna outplånliga minnen från dagarna som skakade och skadade rikets andra stad.

Det här några av mina egna, högst privata hågkomster och reflexioner.

Förmiddag fredag 15 juni
Sammandrabbningen mellan polis och demonstranter på Berzeliigatan har upplösts i kaos, rök, hästtramp, skräck, skrik och gråt.
En stund senare kommer jag till Götaplatsen och blickar ner mot Avenyn.
Där har ett hundratal huliganer, många svartklädda och maskerade, dragit fram och lämnat efter sig bränder, sönderslagna busskurer, krossade skyltfönster, sår i gatan efter uppbrutna gatstenar, panikslagna butiksanställda hukande längst in i lokalerna. Förödelsen går knappt att ta in. Hur kunde de få hålla på ostört?
Nu har ligisterna, våldsverkarna, det svarta blocket, koncentrerat sina styrkor till Bältesspännareparken, byggt barrikader av omkullvräkta bajamajor, samlat på sig ammunition.

Bush inte välkommen
USAs president George W Bush deltog i toppmötet. En del av protesterna rörde hans närvaro i Göteborg.
Bild: Erik Lindahl.

Ordningsmakten möts av skur av gatsten
Nu kommer ordningsmakten i bilar och till fots.
När den första piketen svänger av från Avenyn in på Parkgatan möts den av en skur av gatsten. Det smäller mot plåten, glas splittras, föraren trampar gasen i botten för att komma undan. Flera polisbussar bombarderas på samma skrämmande sätt.
Kravallutrustad polisstyrka närmar sig till fots med höjda sköldar. På nytt ett störtregn av tunga gatstenar. Framryckningen bromsas. Några polismän plockar upp gatstenar och börjar kasta tillbaka. Flera bajamajor sätts i brand.

Middagstid fredag 15 juni
Krigsscenerna utanför Stora Teatern har ebbat ut. Polisen har lyckats skingra stenkastarna som sprids åt olika håll och en del drar västerut men utan någon synlig samordning. Jag beger mig i samma riktning och kommer fram till Viktoriabron som ligger precis intill Forum 2001, det område utmed kanalen som avdelats för kulturarrangemang, seminarier, föredrag och debatter.
På bron befinner sig mellan 100 och 150 personer. Stämningen är litet avvaktande men lugn. Där står och sitter nästan bara ungdomar. Ingen är maskerad. Jag går ut på bron och hejar på kollegan och ledarskribenten Gert Gelotte. Ingen anar något men plötsligt uppstår dubbla led av poliser med visir och sköldar på bägge sidor av bron och inom loppet av någon minut är vi inspärrade. Ingen tillåts lämna och befalls att sätta oss ner. En man som inte lyder får några kraftiga batongrapp.

Övervakning av protesterande
Ridande polis bevakar aktiviteter. Det var mer undantag än regel att det skedde som på denna bild, utan konfrontationer.
Bild: Erik Lindahl.

Inspärrade på bron utan förklaring
Ingen förklaring till inspärrningen ges. Det finns dock en misstanke (berättas långt, långt senare) att där kan finnas någon eller några som deltagit i upploppet på och kring Avenyn. Tiden går. Inte mycket händer förutom att ett par killar tröttnar och väljer att plumsa i kanalen. Gert och jag byter några ord och inser att detta är ingen bra plats för arbetande journalister.
Vi påkallar polisens uppmärksamhet. Några misstänksamma blickar på våra presskort så släpps vi igenom poliskedjan.
Jag stannar kvar och väntar. Efter lång tid, säkert över en timme, kommer den första bussen. Nu kommenderas fångarna på bron ut en i taget och föses in i bussen sedan de visiteras. Men inte alla. Ungefär varannan individ släpps fri. Jag försöker förstå vilken urvalsprincip som gäller och frågar den som jag tror för befälet och får bara en axelryckning till svar.

Arrestlokaler i Kviberg
Vid det här laget är det känt att det byggts tillfälliga arrestlokaler i Kvibergs kaserner. Hur man kunde förutse att polisens egna arrestutrymmen inte skulle räcka till förblev länge en gåta och föremål för många spekulationer, liksom hur det var möjligt att inom loppet av några timmar få fram flera hundra fartygscontainrar för att spärra in alla som inkvarterats på Hvitfeldtska gymnasiet.
Senare har det med 100 procents säkerhet bekräftats att denna insats och en hel del annat var regisserad av USA:s Secret Service som i god tid före EU-toppmötet kartlagt hela Göteborg och krävt att få genomföra ett stort antal säkerhetsåtgärder för att till varje pris skydda president George W Bush under hans dygnskorta besök.
Secret Service lyckades dock inte förhindra den muntra demonstration som riktades mot Bush när något dussin personer visade sina nakna rumpor (moonade) utanför hotell Sheraton där han bodde.

Mooning mot Bush
Nakna rumpor – mooning – mot president Bush.
Bild: Erik Lindahl

Förmiddag lördag 16 juni
En polispiket står mitt på Vasagatan bara ett stenkast ifrån den plats där 19-årige Hannes Westberg blev skjuten och livshotande sårad 14 timmar tidigare. Runt piketen hänger dess besättning, säkert lika utmattad som större delen av deras kolleger. Det är lugnt och stilla, Göteborg försöker hämta sig efter de senaste dygnens obegripliga kaos.
En figur kommer släntrande nedför Vasaparken, en spenslig ung man, iklädd jeans och munkjacka.
Framme vid Vasagatan viker han av mot Hagahållet till. Då frigör sig en av poliserna från gruppen och rusar efter ynglingen, griper honom, kopplar ett grepp och drar och knuffar honom till piketen. Där trycks han ner på asfalten i magläge. Med händerna på ryggen fängslas han med vita buntband.
Ingen säger något, inte heller den gripne i munkjacka.

Förmiddag söndag 17 juni
På en parkeringsplats i centrala stan håller två polismän på att stuva in väskor och annat i sin bil. De är på väg hem till Skåne.
I fredags morse fick de order att omedelbart bege sig till Göteborg för att undsätta sina kolleger. Poliser från hela södra Sverige kallades in som förstärkning eftersom händelserna tagit en vändning som ledningen helt misslyckats med att förutse.
Polismännen berättar att de saknade adekvat skyddsutrustning som visir och sköldar. De saknade också lokalkännedom, gator och platser var okända för dem. Ordergivningen var diffus och ofta förvirrande. Människomassorna och kravallerna var något som de aldrig tidigare konfronterats med. Arbetspassen blev extremt långa. Möjligheterna till rast och vila i princip obefintliga.
När nu allt är över känner de bara frustration, besvikelse och en enorm utmattning.
De längtar bara hem.

Brinnande USA-flagga
Flaggbränning var ytterligare ett sätt att protestera mot Bush’s närvaror. Bild: Erik Lindahl.

Fakta om händelserna under EU-toppmötet
EU-toppmötet som samlat Europas ledande politiker, inklusive USA:s president George W Bush, kom helt att överskuggas av demonstrationerna, kravallerna och upploppen i centrala Göteborg.
Cirka 50 000 hade samlats för att utöva i huvudsak fredliga och lagliga aktiviteter. Några 100 huliganer, många tillresta från andra länder, lyckades i princip förstöra allt.
Cirka 2 500 poliser fick den otacksamma uppgiften att upprätthålla lag och ordning.
530 personer greps, därav 459 som befann sig på Hvitfeldtska gymnasiet. Ytterligare 385 personer omhändertogs.
Ett 80-tal personer åtalades och merparten fälldes för våldsamt upplopp.
I de flesta fall föregicks rättegångarna av extremt långa häktningstider, 100 dagar eller mer, med hårdast tänkbara restriktioner.
Straffen blev också uppseendeväckande hårda. Domar för våldsamt upplopp hade tidigare nästan uteslutande gällt bråk i samband med fotbollsmatcher och slutat med dagsböter eller villkorliga domar.

Några exempel från Göteborg:
En 20-årig tidigare ostraffad stockholmare dömdes till 2.6 år trots att han inte kastat en enda gatsten eller uppträtt maskerad. Däremot ansågs han vara en anförare som manade på andra.
Fem män och tre kvinnor mellan 18 och 23 år åtalades för att från den så kallade sambandscentralen, en lägenhet på Skepplandsgatan, ha styrt och dirigerat demonstranter på Hvitfeldtska och i Vasaparken under torsdagen. De satt häktade 98 dagar (två i 73 dagar) och fick fängelsestraff från 1 år och 4 månader till 2 år av efter att hovrätten mildrat domarna. Tingsrätten ville ha samtliga bakom lås och bom den dubbla tiden.
170 polismän, däribland högste chefen Håkan Jaldung anmäldes, fem åtalades men ingen fälldes.

Stöd för polisens agerande blev skarp kritik
Opinionen ställde sig först helt på polisens sida.
Så småningom, sedan den första ilskan hos allmänhet och politiker lagt sig blev analysen något mer nyanserad.
Några uppseendeväckande reportage i Uppdrag Granskning visade bland annat att polisen förfalskat bevismaterial genom att manipulera en filmupptagning från skottlossningen på Vasaplatsen.
Den granskningskommitté som tillsattes med förre statsministern Ingvar Carlsson som ordförande, kom 1,5 år senare med hård kritik mot polisledningen och pekade på dålig utrustning, bristfällig utbildning, en hel del hafsiga ingripanden samt brister i samordningen mellan den lokala ledningen, Rikspolisstyrelsen och Säpo.
Polisfacket hade långt tidigare framfört liknande synpunkter.
Politiker i Svenska Mässan, på betryggande avstånd från sina väljare, märkte knappt av några störningar alls, frånsett att festmiddagen i Trädgårdsföreningen flyttades till annan plats.

 

Föregående

Nu blir det bättre information om Västlänken

Nästa

Klart bygga om Konstmuseet