Så finns det nu äntligen tillgängligt: det stora brevet till Eje Thelin. Man kan känna, klämma och lyssna på det om man införskaffar den vackra dubbelvinyl som Prophone Records har gett ut.
Alternativt kan man nöja sig med att enbart lyssna till det och söka upp ”A Letter to Eje Thelin” på någon strömmande kanal.
Brevets huvudnummer är den svit i elva delar, ”Raggruppamento”, som Eje Thelin skrev och spelade in med Radiojazzgruppen 1989.
Thelin var en synnerligen begåvad trombonist med ett brett jazzmusikaliskt verksamhetsfält, som sträckte sig från dixieland till frijazz, från smågrupper till storband. Sviten blev hans sista komposition och vid inspelningstillfället var han för medtagen för att själv spela.
Thelins roll övertogs istället av gitarristen Göran Klinghagen. I någon form av tänkt restaureringsprocess har Göteborg Jazz Orchestra (GJO) trettiofem år senare engagerat den välkände trombonisten Nils Landgren som huvudsolist och spelat in sviten igen.
Solistdriven berättelse
”Raggruppamento” är en löst sammanhållen svit, som i GJOs version tar 48 minuter att spela.
Man skulle kunna betrakta verket som en elva kapitel lång berättelse där varje avsnitt har en egen karaktär, stämning eller temperament.
Även om delarna melodiskt är skilda åt låter Thelin av och till några pregnanta rytmiska motiv återkomma.
Den musikaliska berättelsen förs fram i huvudsak av solisterna. Orkesterns roll skulle kunna jämföras med körens i det antika dramat: en kollektiv röst som stryker under, skapar stämning, kommenterar och ger sammanhang.
Hippokrates fyra temperament
När jag hörde sviten första gången kunde jag inte låta bli att tänka på Carl Nielsens andra symfoni ”De fyra temperamenten”, där varje sats är en skiss av de fyra temperament som Hippokrates en gång beskrev: sangvinikern livlig och sorglös, kolerikern hetsig och hetlevrad, melankolikern känslig och vemodig, flegmatikern trög och långsam.
Hippokrates kopplade varje temperament till en specifik kroppsvätska: blod, gul galla, svart galla och slem. För att vara frisk gällde det att ha vätskorna i balans, att ”vara vid sunda vätskor”.
”Raggruppamento” skulle kunna ses som en variant av Nielsens undersökning av de fyra temperamenten. Thelin vrider och vänder, låter ”patienten” (solisten) lägga fram sin sak medan kören, orkestern står för det emotionella, terapeutiska korrektivet.
Från fest till melankoli
Sviten börjar i feststämning, kören ropar högt och är på gott humör. Andreas Halls tenorsaxofon sprudlar, men kokar efterhand över i kolerisk hetsighet. Saxen tappar fart, bensinen är slut, det kommer enbart enstaka hackande toner och det musikaliska skeendet rör sig via ”Vision” in i melankolins landskap.
Landgrens trombon gör sin första insats med en skör, innerlig, lite sorglig ton. Han backas initialt upp enbart av piano vilket förstärker känslan av vemod och ensamhet. Efter en och halv minut kommer orkestern in och fördjupar stämningen.
Trombonen omsluts av kollektivet, den svarta gallan tappas av och efter ytterligare någon minut kommer Landgren tillbaka betydligt piggare och genom fantasifulla, livfulla improvisationer visar han att han tagit sig ur melankolins grepp.
Dansande sangviniker och vintrig flegmatiker
Sangvinikern gör entré i ”Gumption” där Martin Bjurek Svanströms sopransaxofon, i en av skivans solistiska höjdpunkter, sorglöst dansar fram efter vägen. ”Gloomy”, däremot, rör sig i något slags vintrigt halvmörker och orkesterbakgrunden gör det möjligt för en sann flegmatiker, i form av Nils Landgren, att träda fram.
Efter tre minuter tycks hela orkestern inmundigat någon form av antidepressiva, brasset vaknar till liv och det sjunger i trombonerna. Men det visar sig enbart vara tillfällig lindring, strax har medicinen slutat verka och man är tillbaka där man började – gloomy.
”Neotony” är svitens mittpunkt och här tycks allting vara i balans. Inga vätskor cirkulerar i överskott eller underskott. Björn Cedergrens tenorsaxofon andas trygghet och självklarhet och Patrik Jansons trumpet rider luftigt på rytmvågorna. Kören är nöjd, är vid sina sunda vätskor och stödjer solisterna med små inpass.
Musiken som helande kraft
I ”Jumnien” kan man uppleva musikens helande verkan. Orkestern inleder flegmatiskt, lite trögt varefter Landgrens trombon under någon minuts spel, där han blir ivrigare och ivrigare, försöker lösa upp situationen. Men han misslyckas och fångas åter in av orkestern. Ur ensemblen lösgör sig så Erik Weissglas gitarr, som en fjäril ur sin puppa, och i ett mycket vackert avsnitt leder han orkestern till läkning, till equilibrium.
I svitens näst sista del, ”Poem”, är vi tillbaka i melankolins landskap. Martin Bjurek Svanström drar med sin sopransaxofon trådar långt ner i melankolins djup samtidigt som han förmedlar kampen att ta sig upp till ytan. Tre minuter väsentlig musikkonst.
Så till sist, i ”Raggruppamento II” återsamlas alla efter sina utflykter in i olika temperament. Under ledning av slagverkarna Adam Ross och Vanja Holm blir det en final i det sangviniska, blodfyllda temperamentets tecken.
En japansk teceremoni
Sammanfattningsvis kan man väl säga att GJO blåst in nytt, friskt och alternativt liv i Thelins komposition. Solisternas fina insatser och den drive med vilken musiken framförs gör att sviten i GJOs tappning känns både spännande och angelägen för oss att ta del av idag.
En rekommendation till potentiell publik är att lyssna på hela sviten i en följd. Det är då kontraster, komplettering, sammanhang och mening framträder som bäst.
Om man vill spendera några extra kronor och har en vinylspelare kan man ju dessutom avnjuta ”A Letter to Eje Thelin” som en japansk teceremoni: göra rent spåren, försiktigt lägga skivan på plats, sätta fart på tallriken, lägga på pickupen, slå sig ner i favoritfåtöljen, lyssna och dricka sitt te.
Sviten plus Georg Riedels låt ”A Letter to Eje Thelin” fyller bara tre av dubbelvinylens fyra sidor.
Den återstående utgörs av ett samtal mellan Nils Landgren och Eje Thelins son John under ledning av Mats Eklund. Innehållet är intressant men det är knappast en sida man frekvent kommer att återkomma till. Alternativt kunde man ju givit plats för några av GJOs medlemmar att ge sig i kast med ett par av Thelins kompositioner för mindre grupper.
Den som vill få en försmak av en sådan händelse lyssnar lämpligen på en av mina personliga favoritplattor med mäster själv i huvudrollen: ”Eje Thelin Group live ´76”.
Raggruppamento live
Ett antal dagar efter skivans lansering spelade Nils Landgren och GJO upp hela sviten i Stenhammarsalen. GJO var förklädda till Radiojazzgruppen, publiken var fulltalig och gav sitt ljudliga bifall.
Musikerna valde att ge föreställningen en traditionell form: applåder efter varje solo, mikropaus för snack mellan ”låtarna” och långpaus i mitten av konserten.
Även om den musikaliska insatsen var högkaratig försvann en väsentlig del av svitens inre dynamik och sammanhang. Nästa gång vill vi höra den utan uppehåll och utan applåder (förrän i slutet).
