Det är en helt vanlig onsdagkväll i november. Rapporterna har utlovat häftiga regnmängder men för tillfället hänger blötan mer som ett lätt dis.
Tillsammans med en vän har jag intagit en närande pilsner på The Old Beefeater, en åtgärd som kan vara både lämplig och behövlig innan man ger sig i kast med den ganska kraftiga uppförsluta som leder från Linnéplatsen in i Konstepidemins virrvarr av byggnader.
Det är ganska mörkt och belysningen är knapp, men av tidigare besök har jag lärt mig att håller man bara till höger i varje möjlig korsning så nås till slut jazzklubben Brötz uppe på höjderna.
Frijazz trivs bäst i spartanska rum
Frijazzens högborg i Göteborg är ett synnerligen spartanskt inrett rektangulärt rum med en bardisk i nordväst och ett scenutrymme i sydöst.
De allmänna trivselinslag som finns består framför allt i att lådvin och burköl kan byta ägare till mycket facila priser.
Vi införskaffar var sitt glas vin (trettiofem kronor) och slår oss ner vid ett bord, som har viss rörlighet.
Efterhand strömmar fler och fler människor in i lokalen, en icke föraktlig del av dem är av yngre årgångar, och extrastolar börjar placeras ut på lämpliga ställen och i omgångar.
Ankare med mobil introducerar
Kvällens presentatör, tillika Brötz ankare, Jonny Wartel, materialiseras vid pass klockan åtta och pockar lite lågmält på publikens uppmärksamhet.
Wartel, själv en kompetent frijazzare, lyckas ofta göra sina introduktioner till se- och hörvärda stunder i sig.
Närmast mumlande och mer eller mindre ständigt letande efter information i sin mobiltelefon får han till en synnerligen personlig blandning av konsumentupplysning, kulturdebatt och ståuppkomik.
Lyssna med både ögon och öron
Lugnt och försiktigt äntrar så kvällens första akt ringen: Per Anders Nilsson (saxofon), Peter Janson (bas) och Anton Jonsson (slagverk). Trions musik har varken verser eller refränger, inga specifika ackordssekvenser eller någon typisk jazzswing.
Glesa utmanande toner från saxofon eller bas kan leda till att musiken tycks stanna av helt för att i nästa moment förtätas och förvandlas till en form av ursinne med rasande tonkaskader. Genom vågor av energi ges musiken en framåtriktad rörelse trots avsaknad av någon konstant puls.
Janson trär in en handduk mellan greppbräda och strängar och börjar att slå med en pinne strax ovanför stallet.
Jonsson agerar så långt bort man kan komma från att vara en klassisk ”time keeper”, skapar ljud med alla tänkbara delar av sin instrumentuppsättning, står, sitter, ligger, och får till och med en kakburk att dansa över trumskinnen.
Trions musik rör sig mellan olika poler, tung och lätt, kantig och mjuk, ful och vacker. Den är oupphörligen intressant, fantasifull och spännande.
Som lyssnare glider man efterhand in i ett närmast meditativt stadium. Ett musikaliskt skådespel där det gäller att lyssna med både öron och ögon. Publiken är tyst. Absorberad. Avslutningsvis rör sig trion in mot välbekanta landskap och vi känner igen fraser ur Eden Ahbez ”Nature Boy”.
Levande musik behöver levande publik
Fyrtiofem minuter fria improvisationer i ett enda sjok kan bli en svårtuggad tidsrymd för den oinvigde eller oförberedde. De flesta av oss är uppväxta med sånger och låtar och de behöver knappast förklaras. De är inte ett mysterium.
Men att förvänta sig något sångliknande när man ska lyssna på fri improviserad musik lägger bara hinder i vägen för upplevelsen.
Förutfattade meningar lämnas lämpligen i entrédörren och om man bara lyssnar noggrant, är uppmärksam, har tålamod och lite fantasi kan en helt vanlig onsdagkväll på Brötz bli en intressant och kanske oväntat rik upplevelse. Unna dig en sådan!
När vi lämnar paviljong 8 på Carl-Erik Hammaréns backe hänger det fuktiga diset fortfarande i luften och på vägen ner mot Linnéplatsen gäller det att akta sig för alla de nedfallna löv som förefaller ligga strategiskt utplacerade med avsikt att göra asfalten svårbedömd och hal.
