Trumpetare, organisatör, orkesterchef, skivproducent: Mats Eklund är just nu en synnerligen aktuell man i jazzstaden Göteborg.
Vill man hitta honom, och vara säker på att göra det, söker man sig till Park Lane på Avenyn den första måndagen varje månad då Göteborg Jazz Orchestra (GJO) konserterar.
Väl inne i den gamla nattklubbens lokaler får man låta blickarna gå till trumpetstämman längst bak i orkestern och där, på högerkanten, står Mats med öppna öron djupt försjunken i den notbild som gäller för stunden.
Fyra år från ax till vinyl-limpa
Om man infinner sig i tid får man också höra honom presentera kvällens aktiviteter och ge publiken förslag hur man på olika sätt kan stödja GJO, kanske bli medlem i någon vänförening, investera i en svart t-shirt med en tecknad jazzkatt på eller kanske köpa en skiva.
Inte minst det senare blir ytterst lockande om några dagar när GJOs senaste och mest omfattande inspelningsprojekt kommer att finnas i fysisk form på diskar och hyllor: dubbelvinylen ”A Letter to Eje Thelin” (från och med den sjunde november).
En produktion som tagit fyra år att baxa från ax till limpa och i vars födslovåndor Mats Eklund haft en väsentlig roll som barnmorska. Det är dags att be om ett samtal.
GJOs ”starke man”
Vi möts över ett bord belamrat med drycker vars karaktär gör att notan inte kan bli avdragsgill i tjänsten. Men ändå, vad gör man inte för att en och annan salamislice, ostkub och prosciuttoskiva ska slinka ner utan att fastna i en sträv hals, att våra tungors band ska lossna, talet smörjas, fantasin flöda och uppslagsrikedomen inte känna några gränser. För vem är han, GJOs ”starke man”, sponsorjagaren, klassens ordningsman, ansiktet utåt?
Trumpet och matematik
Vid en försiktig dissektion kan två väsentliga komponenter i den Eklundska själen friläggas: trumpet och matematik.
Kärleken till ”the king of instruments” kom tidigt in i Mats liv, känslorna besvarades, giftermål ingicks och någon skilsmässa har aldrig varit aktuell. Inte heller har någon älskarinna lockat i kulisserna.
Baker en tydlig förebild
Förebilden är Chet Baker: tonen (tonen!), mjukheten och de producerade tonföljdernas känsla av mening. Vi diskuterar vad som gör att ett improviserat jazzsolo kan kommunicera någon form av mening bortom musiken. Vi famlar och söker efter begrepp. Jag minns att att jag för några år sedan kom över en akademisk avhandling som just tog upp frågan varför Chet Bakers solon upplevs som meningsfulla. Tyvärr kommer jag inte ihåg avhandlingens slutsatser.
Jag skyller stundens dåliga minne på den lufttorkade skinkan men lovar att leta upp skriften, den finns någonstans i mina otaliga gömmor.
Även om Chet B är Mats musikaliska husgud så är Miles Davis’ inspelning av ”Porgy and Bess” med Gil Evans orkesterarrangemang den absoluta favoritskivan. ”Utan konkurrens!” Via valet kan man nog identifiera embryot till ett Eklundskt jazzmusikaliskt credo: trumpet, storband, pregnant rytmik och en rejäl dos lyrism!
Bach, Basie och musikalisk matematik
Matematikens renhet, klarhet, tydlighet har alltid lockat Mats, vilket så småningom ledde till ett antal år på Chalmers och teknisk fysik. Intressena ligger ju så nära varandra .
Är inte musik helt enkelt en form av praktiserad matematik? I alla fall menade väl Pythagoras ha upptäckt något närmast gudomligt när han såg att musikaliska intervall skapas av enkla matematiska förhållanden: oktaver, kvinter, kvarter.
Mitt under tuggandet av en seg korvskiva slöddrar jag, viftar med handen och försöker exemplifiera: tänk bara på Bach! Mats kontrar i efterdyningarna av en klunk av den röda drycken lite hest med: men Basie då!
Efter repliker fram och tillbaka över bordet har jag en bestämd uppfattning av att vi till slut enades om att Basies fantastiska trettitalsinspelningar måste ses som former av ren sublimerad synkoperad matematik med idiosynkratiska inslag! Puh!
Ett brev till Eje Thelin
Idén om GJO växte fram under Mats tid i Mölnlycke storband. Han slog sig ihop med Jonny Olsson: ”Jonny hade know-how, jag kunde organisera”, och sommaren 2018 gav GJO sin första konsert.
Nu sitter Mats mittemot mig och tummar lite ömt på omslaget till ”A Letter to Eje Thelin”. Musiken innanför pärmarna är en svit för solister och orkester, ”Raggruppamento”, skriven av trombonisten Eje Thelin.
Den spelades första gången in av Radiojazzgruppen 1989, men utan en sjuk Thelin, vars soloinsatser ersattes av gitarristen Göran Klinghagen.
Landgren tar över som trombonsolist
Nu gör GJO ett försök att återföra musiken till dess ursprungligen tänkta form med en trombonsolist. Nils Landgren, som åtagit sig detta tycks vara en idealisk person för sammanhanget. Förutom att vara en briljant jazzmusiker var han faktiskt med under inspelningen 1989, då som medlem i trombonsektionen. Den som vill höra ”Raggruppamento” ”live” kan söka sig till Stenhammarsalen måndagen den tionde november då Nils Landgren och GJO framför hela sviten.
Avslutningsvis tar jag en bild där Mats håller skivan. Belysningen är platt och ganska dålig i rummet men alla miljoner pixlar i kameran förvandlar mörker till ljus.
Omslaget är vackert, fina färger med enkla teckningar av alla medlemmar i bandet. Mats intar några olika poser, ler försiktigt och räcker sedan över skivan. Vi skiljs.
Lite senare på kvällen lägger jag sidan A på vinylspelaren. Hur det låter? Ja, det är en helt annan historia.
