JAG ÄR SJUTTIOFYRA år och göteborgare och hade aldrig varit inlagd på Sahlgrenska. Men efter att ha genomgått en biopsiundersökning blev jag dålig. Efter undersökningen blev jag informerad om att jag kunde få feber men att jag då skulle åka in till akuten på Sahlgrenska.

Naturligtvis blev jag dålig och fick feber på lördag och åkte på eftermiddagen in till Sahlgrenska. Fullt av folk i väntrummet men jag kom in relativt snabbt. Jag fick lägga mig på en brits och man tog prover. Man meddelade mig att en läkare skulle komma och att jag skulle bli inlagd. Min febertemperatur var då ca 39 grader.

När jag låg på britsen och väntade hörde jag en annan patient med hög röst som undrade när han skulle få tala med en doktor. Då sköterskan upplyste om att man tog patienterna i ordning efter allvarlighet svarade mannen något upprört att ”då går lag hem” och så gick han. Jag fick flera besök av en 80-årig kvinna som ville komma in och hämta vatten och tala lite. Hon hade varit där sedan 10 på morgonen och gick fram och tillbaka. Flera patienter låg i korridoren.

KLOCKAN TIO kom en läkare och läste av feber och annat samt meddelade att jag skulle komma upp på en sal och att en sköterska skulle hämta mig. Det kom också en ung tjej och meddelade att hon skulle hämta en säng och köra upp mig till en avdelning. Klockan två hade hon inte kommit, så jag gick till receptionen och fråga stillsamt om hon gått vilse. Det hade hon inte men det fanns varken säng eller sal åt mig. Dock återkom sköterskan senare och hade en säng med sig.

På morgonen fick jag så komma upp till en sal och få lite frukost, det var gott. Under dagen tog man prover och febern gick ned.

På kvällen hade febern gått ned och läkaren trodde att jag skulle komma hem på måndagen. Och det visade sig stämma, på morgonen ingen feber och man antog att det antibakteriella medel man satt in fungerat. Men på kvällen hemma hade jag 38 grader. På tisdag morgon gick febern upp något och på eftermiddagen åkte vi n till Sahlgrenska igen då temperaturen var 39 grader och jag uppmanats att komma in om temperaturen steg.

VÄL INNE på Sahlgrenska fick jag åter lägga mig på en brits i undersökningsrummet och man tog nya prover och jag fick tabletter. Men på kvällen blev det allvar då temperaturen steg över 41 grader och kroppen började skaka utan att jag kunde göra något åt det. Min son som kommit in och en manlig sjuksköterska började trycka på larmknappar och då kom flera läkare. Hjärtkurvorna på maskinen började hoppa och jag visste inte vad som skedde. Överläkaren började fråga efter namn och personnummer för att se om jag var närvarande och konstigt nog var jag helt klar i huvudet.

Han konstaterade att det antibakteriella medel jag fått inte bet på just den bakterie jag hade och inga provsvar var ju färdiga. Han beslöt då att göra en cocktail av flera medel som nog skulle ta död på bakterien som jag hade. Man fick ner febern och jag kunde åter kontrollera min kropp så nu fick jag en säng och ett rum på en sal som var ledig (jag undrade vart han som haft sängen tagit vägen mitt i natten). På morgonen var febern åter nere och alla värden var bra så det blev en behaglig dag fast jag kände mig som 94 år i stället för 74.

Dagen därpå fick jag åka hem trots att inte svaren på bakterieodlingen hade kommit men man antog att blandningen hade haft effekt. Men jag måste erkänna att jag åkte hem med viss oro då man ju fortfarande gissade.

PÅ KVÄLLEN såg jag på Västnytt där man intervjuade regionpolitikern Jonas Andersson.

Han sade att man inte skulle öppna akutmottagningen nattetid på Alingsås nya sjukhus eftersom det var alltför få patienter. De kunde åka till Göteborg. Jag undrar om han hört fabeln om halmstrået som knäckte kamelens rygg. Men han gissade väl han också.