“EN SEGER FÖR DEMOKRATIN och yttrandefriheten”, sa Ann-Sofie Hermansson om den dom som friade henne för förtal mot två kvinnor som hon kallat “extremister” och beskyllt för att ha “försvarat terrorister”.

Jag håller med henne.

Jag tycker det är självklart att du eller jag ska kunna kalla sverigedemokrater för nazister, en eller annan politiker eller verksamhetschef för korrupt och Ann-Sofie Hermansson för islamofob – om vi nu skulle råka ha den uppfattningen – utan att det leder till prövning i domstol. Eller i vart fall inte till fällande dom för förtal.

För att vara tydlig: Jag fann det ledsamt att kvinnorna, som jag förstår hade anledning att känna sig kränkta av Ann-Sofie Hermanssons påhopp, väckte åtal mot henne.

De hade ju redan vunnit debatten.

NI MINNS VÄL hur det började?

Det handlade om en stoppad visning av filmen Burka Songs 2.0 av Hanna Högstedt.

Filmen,  som bland annat visats på Göteborgs filmfestival och i skolor, skulle visas i ett arrangemang av Stadsledningskontoret men stoppades sedan Ann-Sofie Hermansson lagt sig i saken.

“Den här typen av arrangemang är helt oacceptabla”, sa Ann-Sofie Hermansson.

“Göteborgs Stad ska aldrig fungera som en plattform för extremism. Det får inte ske. Vi har ett ansvar att stå upp för stadens värdegrund. Kvinnors frihet och integritet måste alltid försvaras.”

“Jag var involverad i processen för att sätta stopp för arrangemanget och välkomnade tydligt när så gjordes”, sa hon också.

PÅ VILKET SÄTT arrangemanget som stadens tjänstemän velat anordna skulle innebära ett stöd för extremism framkom dock inte särskilt tydligt. Men Hermansson anklagade två personer som bjudits in till en paneldebatt efter filmvisningen – Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi – för att vara extremister och som exempel på deras extremism nämndes att de i en debattartikel i Aftonbladet rörande terrorlagstiftningen pläderat för rättssäkerhet.

“Är det extremism att ifrågasätta maktstrukturer i samhället?”, frågade filmaren Hanna Högstedt i ett inlägg i GP.

“Jag kan inte se det som annat än att vi har olika måttstockar för olika grupper i samhället. Nu verkar dessutom politikerna använda vårt arrangemang, fortfarande utan att ha sett filmen, som slagträ mellan varandra för att vinna enkla poäng på vem som är mest emot extremism. Valår eller inte, det är fördummande och får i förlängningen skrämmande konsekvenser för det demokratiska samtalet.”

BESLUTET ATT STOPPA filmvisningen fick kritik från många håll, bland annat en rad kulturchefer.

Litteraturhuset i Göteborg beslöt, i protest mot Hermanssons agerande, att visa filmen.

Då hotade Ann-Sofie Hermansson med att dess kommunala bidrag skulle dras in. Så mycket tänkte hon på yttrandefriheten den gången.

Ann-Sofie Hermanssons hot fick kulturnämndens socialdemokratiska ordförande Maria Voyvodova att vända sig emot henne. Voyvodova lovade att Göteborgs Litteraturhus inte skulle behöva oroa sig för verksamhetsbidraget från kommunen.

Voyvodovas ställningstagande innebar en seger för demokratin och yttrandefriheten mot Ann-Sofie Hermanssons försök att använda hot för att stoppa åsikter hon inte gillade.

Det är, enligt min mening, viktigt att komma ihåg när nu en och annan krönikör hyllar Ann-Sofie Hermansson som vore hon en försvarare av demokrati och yttrandefrihet.

Läs också:

Yttrandefriheten gav Hermansson segern

Kan Ann-Sofie Hermansson ta sig ur kulturbråket med sin demokratiska fernissa i behåll?