Två stödassistenter på Kofferdalens korttidshem lämnade Måns utan tillsyn i badkaret där han drunknade.

I rättegången skyller de på varandra.

Spanaren har berättat om den tragiska händelsen i början av förra året.

17-årige Måns, en glad kille, en spelevink, men ett mycket litet barn i en nästan vuxen kropp.

Han hade autism, och epilepsi och nästan inget tal.

Den här ödesdigra kvällen 3 januari 2018 slutade med, att inte bara han rycktes bort, många andra har fått sina liv mer eller mindre förstörda.

I dagarna pågår den rättsliga prövningen av stödassistenterna, två män i mogen ålder, 58 och 56 år.

Förnekar brott

De är misstänkta för vållande till annans död och bägge förnekar brott.

Förundersökningen som letts av kammaråklagare James von Reis är på många hundra sidor och innehåller mängder av förhör, expertutlåtanden och dokumentationer.

På plats i rättssalen finns Måns´ bägge föräldrar med sina målsägarbiträden samt och ett 15-tal åhörare.

De bägge åtalade sitter bredvid varandra med varsin försvarsadvokat.

Under sin sakframställan spelar von Reis upp en ljudfil från den aktuella kvällen.

Den innehåller samtalet till SOS Alarm sedan de påträffat den livlöse Måns i badkaret. Medan 56-åringen håller på med hjärt-och lungräddning ringer 58-åringen (som fick lov att lämna rättssalen när det spelas upp) och det är inte svårt att höra att han befinner sig i ett djupt chocktillstånd. Han skriker, stönar, jämrar sig och kräks: ”Vi har dödat en person”. ”Vad ska jag göra?” ”Jag kan inte vara kvar.” ”Jag fixar inte det här.”

Hjärtskärande

I bakgrunden gråter ett barn hjärtskärande.

I rättssalen brister det för många.

Den enda som verkar helt oberörd är hans yngre kollega som inte rör en min under den 15 minuter långa dramat.

När det är dags att förhöra 58-åringen är han påtagligt stressad och mycket nervös.

Von Reis gör sitt bästa för att vända ut och in på stödassistenten som blir allt mer förvirrad och osammanhängande, som i många fall motsäger det han berättat under polisförhören, som har glömt annat och som har uppenbara problem med att tydligt redogöra för vad som hände den tragiska januarikvällen, vad han själv gjorde och vad kollegan sysslade med.

Det finns tydliga regler och riktlinjer för hur de anställda ska förhålla till sina gäster.

Skälet till att dessa vistas på korttidshem är att de har mer eller mindre svåra funktionsnedsättningar och diagnoser som givetvis all personal ska känna till och rätta sig efter.

Tydlig manual

Måns som varit en regelbunden gäst på Kofferdalen sedan sjuårsåldern hade som alla barn en egen pärm med detaljerade beskrivningar av hans behov. Det fanns också en tydlig manual för tillvägagångssättet i samband med bad. Måns älskade att plaska i badkaret och det tillhörde den dagliga rutinen med ett dopp före nattningen.

Till regelverket hörde också att varje stödassistent hade ”sitt” barn.

I rätten framkommer ett enligt ett skriftligt schema var det 56-åringen som hade huvudansvaret för Måns. 58-åringen hade sålunda den andre gästen som högsta prioritet.

Men schema är en sak, verklighet annan.

När 56-åringen förhörs blir det uppenbart att dessa två stödassistenter inte lade särskilt stor vikt vid regelverket utan körde litet grand sitt eget race. Enligt båda för att hjälpa varandra.

Men den här gången slutade deras lättsinniga inställning till föreskrifter och schema med katastrof.

På frågan vem som hade ansvar för Måns och som upprepas många gånger, kommer inga klara besked. Det vill säga, bägge skyller på varandra.

Olika berättelser

De har också mer eller mindre olika berättelser om händelseförloppet kring olyckan, vad de sysslade med, hur länge Måns badade, hur det gick till när han drogs upp ur karet och så vidare.

Två andra stödassistenter hade kallats in som vittnen i tingsrätten och de bedyrar att det fanns glasklara regler när det gällde Måns badande: Han fick aldrig lämnas ur sikte. Aldrig.

Att Måns drunknade är de flesta experter överens om men varför han hamnade med huvudet under vatten kommer aldrig att bli klarlagt. Var det på grund av ett epileptiskt anfall?

Hans kropp blev aldrig obducerad, viket Jakob Sjödin, 58-åringens försvarsadvokat, var starkt kritisk emot.

Istället bestämde föräldrarna att hans inre organ skulle doneras.

I sitt slutanförande förordade James von Reis samma påföljd för de bägge tilltalade: Villkorlig dom kombinerat med kraftiga böter, höga böter för att markera brottets förhöjda straffvärde med hänsyn främst till den anmärkningsvärda oaktsamheten.
Försvaret yrkade på frikännande.
Dom kommer 27 juni.