DEN 12 NOVEMBER röstade riksdagen igenom en lag om Public Service-skatt. Man får kalla skatten för avgift säger lagrådet, för att det låter bättre (och inte lika utmanande som skatt) men det är en skatt.
Man talar om att skatten är 8,4 miljarder, men det är inte sant. Summan gällde 2018 men när skatten skall betalas den 1 januari 2019 är summan (efter indexberäkning enligt budget) 9,3 miljarder eller 9 300 miljoner kr. Detta beslut skall gälla i sex år för att sedan gälla i 8-års intervall.
Hur kan man påstå att beslutet skall gälla i ett antal år framåt? Det skulle ju innebära att Public Service tar över lagstiftningsmakten från Riksdagen, och så är det naturligtvis endast i Public Service fantasi. Riksdagen kan ändra lagen när den vill (som väl är).
NÄR DE POLITISKA partierna på 1960-talet förlorade medlemmar och därmed medlemsavgifter införde politikerna partistöd som givetvis betalades via skatten. När dagstidningarna ungefär samtidigt tappade prenumeranter infördes presstöd, skatt via annonser och lägre moms. När nu licensbetalarna blir färre och förtroendet för Public Service lägre så skall avgiften naturligtvis ersättas med skatt.
Varje skattskyldig medborgare skall betala Public Service-skatt vare sig personen ser på TV eller lyssnar på radio, eller för den delen är blind och döv eller ligger i koma. Priset tar skattemyndigheten när den kommer att ta Public Service-skatt av avlidna. Om du dör i januari får du betala varje månad till december, skattereglerna är sådana.
ATT JAG INTE VILL betala skatt till Public Service är på grund av att jag inte vill betala till TV. Jag kan betala till radio för den utnyttjar jag och det finns knappast någon nyhet i TV som inte har redovisats i radio tidigare och underhållning och sport kan kommersiella kanaler sköta. Man skulle kunna tänka sig att skattefinansiera radio men till exempel reklamfinansiera TV.
En politiker uttryckte att ”vi behöver Public Service för vår demokrati”. Man kan då fråga sig vilka han menade med vi? Och om TV är nödvändigt för vår demokrati, vad hade vi då före 1956? Han kanske menade vi politiker som är så intimt förknippade med Public Service?
För TV finns två styrningsfunktioner, ägarstyrning och redaktionell styrning. Ägarstyrning skulle innebära att svenska folket eller deras representanter årligen skulle granska verksamheten som en vanlig revision. Redaktionell styrning är att styra direkt över innehållet vilket vi inte vill ha.
MEN INGET av det finns. Granskningsnämnden är snarast ett skydd för TV och ett alibi. Den tar heller inget helhetsgrepp över innehållet. Detta skedde på 1960- och 70-talen, men när TV fick kritik lades de så kallade objektivitetsundersökningarna ner. När Sveriges Radio nu blir skattefinansierad och då skattefinansierade verksamheter traditionellt är myndigheter, blir Sveriges Radio då en myndighet som kan granskas som sådan?
När man säger att Public Service är så viktig för demokratin så man måste finansiera med skatt, så kan man undra hur det står till med demokratin i övriga Europa där den stora majoriteten inte har skattefinansierad TV. Det finns reklamfinansiering, helt eller delvis, det finns fondfinansiering och andra typer av finansiering. Man har hållit på att utreda i Sverige i 12 år och inte kommit längre än till skatt.
NEJ, FÖRSLAGET ÄR DÅLIGT, dyrt och otidsenligt. Vi har hur mycket TV vi vill i våra datorer. Vi kan inte rösta bort skatten nu men jag tror att vi längre fram kommer att se att riksdagen ändrar beslutet, när folket upptäcker vilken koloss de finansierar med sina surt förvärvade pengar.