Ungefär samtidigt som Way Out West smög igång med en hemlig spelning på Pustervik framträdde en legendar på Liseberg, inte hemligt, men något i skymundan.
I engångsbandet Jump for Joy satt Chris Cutler bakom trummorna, en 68-åring med 55-årig karriär som fortsätter länge till. Spanaren fick en intervju.
Jump for Joy kan ha gjort sin sista spelning. Musiker från tyska kultbandet Faust hade slagit sig ihop med gamla medlemmar från minst lika kultartade Henry Cow och Artaud Beats för en engångskonsert i minifestivalen ”Jazz Är Farligt”. Minst sagt annorlunda, inte bara för att en cementblandare ingick i rekvisitan och att två medlemmar ur Slynkören, Hanna af Ekström och Terese Karlin, deltog från ett hörn av scenen under hela spelningen – genom att sitta och virka. Hanna blev klar med ett ölskydd, att använda runt glaset för den som är rädd att bli kall om handen av att hålla den kalla drycken.
Började med skiffle
– Vi bjöds in till en festival i Hamburg för en tid sedan och någon med kontakter i Göteborg var där och bjöd oss hit, berättar Chris Cutler, men om det blir något mera har vi ingen aning om.
Kanske ett typiskt Cutlerprojekt, för den mannen har aldrig aktat sig för att prova nytt.
– Jag började med skifflemusik, säger han, för det var så enkelt, gick bra utan konservatorieutbildning. Sedan spelade jag typ Ventures och Shadows innan det blev lite annat.
Han finns på minst 200 skivor, varav ungefär hälften i ledande position på ett eller annat sätt. Hur många konserter han varit med på vet han inte, men det är många och i olika sammanhang.
– Jag har jobbat mycket och fortsätter så, med allt, förklarar han.
Levde på extrajobb
Cutler är inte bara trummis, han spelar annat också, komponerar, skriver texter, har skrivit en bok, föreläser, har en podcast i radio och sysslar med en hel del annat. Bland annat med det egna skivbolaget, där han släpper fram musik och musiker som har svårt att komma fram på andra vägar.
– Jag startade bolaget efter erfarenheter vi i Henry Cow haft med Virgin, berättar Chris Cutler. Vi hade ingen kontroll, fick inte ordentligt betalt, märkte snart att det var bäst att göra allt själv, inte minst ordna distributionen.
Verksamheten startade för mera än tjugo år sedan. På den tiden tvingades Chris och de andra bandmedlemmarna att ta extrajobb för att klara sig, under turnéer sov de hemma hos vänner, inte sällan på luftmadrass i en liten lägenhet.
– Efter 1975 kunde jag avstå från andra jobb, fortsätter han, och från slutet av 80-talet har jag väl tjänat motsvarande minimum av en normal genomsnittslön. Nu går det bra, även om jag inte har eller behöver något överdådigt.
Föredrar cd framför vinyl
En serie snygga cd-boxar kallar han ”mina gravstenar”. Där har han samlat allt som finns inspelat från vissa av sina grupper.
– Tusen köpare behövs för att det ska gå ihop, förklarar han, men jag börjar aldrig med att fråga ”har vi råd?” utan tänker istället ”vad skulle det kosta att göra och hur får vi ihop pengar till det?”. Jag är nöjd med att musik som måste bevaras kan dokumenteras, behöver inte tjäna pengar på det.
Cutler föredrar cd framför vinyl, i motsats till många andra i eller i närheten av branschen.
– Jag är inte fetischist, poängterar han. Jag tycker att musik är till för att lyssna till, det är viktigare hur det låter än att omslagen är snygga.
Han har spelat i Göteborg tidigare, men givetvis aldrig på stora galor, utan på Kåren, Renströmska och Sprängkullen.
Efter Liseberg har han dragit vidare mot nya och outforskade områden, bland annat med en ensemble från Rumänien.
För Chris Cutler finns inga omöjliga projekt.
