Hur kunde det bli så fel? Varför reagerade ingen när man upptäckte att Stadsbibliotekets utbyggnad inte ledde till att fler böcker fick plats, utan att 100 000 måste slängas. Det nya huset skulle inte bli en hyllning till boken, de fria ytorna prioriterades, tomheten. Hur kunde det godkännas?

Bibblan1

 

 

 

 

 

 

I tillbyggnaderna mot Stadsteatern och Avenyn på plan 2 och 3 finns inte en enda bok, bara fåtöljer. Utan bord. Så de som vill göra något mer än att bara sitta där måste använda golvet eller knäna.

 

 

 

 

 

 

Bibblan2

 

 

 

 

 

I den större utbyggnaden mot parken står några få böcker. Halva utrymmet är ett trapphus med smala trappor som går genom alla våningarna, ännu en hyllning till tomheten.

Entréplanet och källaren har en Trappscen, med traditionellt obekväma trappsteg att sitta på. Den scenen används inte många timmar om året, resten av tiden är utrymmet tomt. Och när något händer där stör det resten av biblioteket, särskilt informationsdisken som ligger intill. Den gamla hörsalen finns kvar.

 

 

 

Bibblan3

 

Plan 2 använder resten av tillbyggnadens yta till kafé med tidningshylla, men plan 3 går inte ända fram till väggarna, utan lämnar fri sikt genom två våningar. Bebisar tittar fascinerat upp mot de stora, runda lamporna. På den lilla yta som blir kvar finns några guideböcker, DVD-filmer och tidskrifter.

Filmerna ligger i lådor i två plan, det undre utdragbart. Tidigare stod de i riktiga hyllor, så att man lätt kunde läsa titlarna på ryggarna. Nu måste man bläddra igenom alla för att se om det finns något nytt. Det är gott om plats för åtminstone fyra normalstora bokhyllor, men då skulle man inte ha fri sikt ut när man står längre in i biblioteket. Hur kan man prioritera fri sikt i ett bibliotek på bekostnad av innehåll och funktionalitet. Jag kommer aldrig att leta efter en DVD-film förrän de står i riktiga hyllor.

Bibblan4

 

Samma olycka har drabbat serieböckerna, men i det fallet blev det en felbeställning, de två lådplanen går inte att dra ut. I början stod böckerna i lådorna med ryggsidan uppåt, men då gick de sönder. Nu måste man böja sig ned och sticka in huvudet i hyllan för att se vad som finns. Precis som med DVD-filmerna är det omöjligt att med en blick se om det kommit något nytt.

I det gamla biblioteket fick både serierummet och DVD-hyllorna ett obligatoriskt besök när jag var i huset. I dag undviker jag dem och så kommer det att förbli tills vi har fått tillbaka de vanliga, fullvuxna bokhyllorna.

Öppningsdagen tillbringade jag fem timmar i biblioteket. Och sedan var jag där en stund varje dag under de fem invigningsdagarna. Jag tänkte: det är nytt, jag kommer att vänja mig, men det gjorde jag aldrig. I dag går jag nästan aldrig och tittar i hyllorna, utan beställer på nätet och hämtar/lämnar på Linnébiblioteket.

När två tjejer fick veta att de böcker man lämnar tillbaka blir kvar på det biblioteket, oavsett var man lånat dem, fick de en idé: Då ska vi låna en massa böcker på andra bibliotek och lämna tillbaka dem på vårt, så att vi får många böcker.

Det är bra att man kan låna böcker via nätet och kostnadsfritt hämta dem på valfritt bibliotek. Men det är inte bra att böckerna inte återvänder till sin hyllplats. Bibliotekarierna vet inte längre vad som finns i deras hyllor när en låntagare frågar efter en bok. Strindbergs verk är inte längre samlade. Ett lokalbibliotek kan inte bli extra bra inom ett särskilt ämnesområde för man får inte behålla böckerna. En sidoeffekt är att böcker “försvinner” på vägen om det sker någon miss i skanningen. Då vet ingen var boken finns tills en låntagare försöker låna den och får ett felmeddelande.

Barnavdelningen på entréplanet är stor, fantastisk och välbesökt med underdimensionerad barnvagnsparkering. Ungdomsavdelningen i källaren år också stor med ett eget kafé där gästerna sitter i vägen för de som vill krypa runt seriehyllan. Men, vad möter barnen när de blivit vuxna och går upp till andra och tredje våningen? Inte en hyllning till boken, utan till tomheten.

I ett bibliotek ska man kunna gå vilse bland hyllorna, inte blicka ut över ett öppet landskap med låga hyllor. Det var ingen normal gallring som gjordes. Hur blir man av med så många böcker? Att sälja dem skulle ta för lång tid och märkas. Brändes de eller blev de motorvägsfyllning?

Vid stängningen av biblioteket fanns det 350 000 medier. När det öppnade var det 210 000 kvar, lika många som biblioteken i Norrköping och Halmstad. Malmö, med hälften så många invånare som Göteborg, har 520 000 volymer och Stockholm 600 000. Även Borås har med sina 300 000 mer än Göteborg.

På 90-talet hade Stadsbiblioteket vid Götaplatsen 450 000 medier. Hälften har alltså “gallrats” sedan dess. Vi var nog många som trodde att utbyggnaden gjordes för att få plats med fler böcker.

Böcker i ett bibliotek är som träd i en skog, efter en gallring tar det generationer att ställa till rätta igen. Måste vi vänta tills arkitekten har dött innan vi får riktiga bokhyllor med riktigt många böcker. I dag är huset en hyllning till tomheten.