Viktoria Karlsson, 20 år, förlorade synen när hon var fyra år på grund av cancer i ögonen. Nu är hon bokstavligen ett av Sveriges hopp i parafriidrott. Snart reser hon till VM i London.

– Jag ser inte plankan, men jag tror att andra längdhoppare skulle tycka det vore skönt att slippa se den…säger ”Vickan” med ett skratt.

Viktoria måttar mot Magnus Balander. Foto: Per Wissing

Viktoria måttar mot Magnus Balander. Foto: Per Wissing

Hon springer rakt fram mot ansatsbrädan och sin ledsagare Magnus Balander – hoppas hon. Efter att ha mätt in insatsen, minst lika noggrant som seende hoppare gör, måttar hon mot Magnus, som placerar sig någon halvmeter bakom plankan.

– Ser jag att hon är på väg att komma snett skriker jag ”nej!” berättar han och då får hon börja om. Annars gäller det bara att hinna undan innan ”Vickan” kommer fram, annars smäller det. Men än så länge har vi bara krockat en gång…

Viktoria har en minut på sig att genomföra varje hopp, men  klockan stoppas ifall hon måste leta upp ansatsmärket en extra gång.

– Beroende på dagsformen kan jag springa snett flera gånger eller inte alls, berättar hon. Visst blir jag irriterad om det blir flera fel i rad, men det gäller att inte vara arg utan att behålla koncentrationen.

Precision bara på känn

Hon måste inte trampa på plankan utan hoppar så kallat zonhopp med mätning från avhoppet inom ett meterlångt område. Men plankan ger en stor fördel och Viktoria är så skicklig att hon enbart på känn håller sig inom tre-fyra decimeter.

Viktoria har personligt rekordet 4,59, vann EM förra året och blev sjua i Paralympics. Hon tränas av Jeremy Pryce, en profil i friidrotts-Göteborg. Han försöker just nu framför allt att få Viktoria att korta sitt sista steg, vilket skulle ge effektivare hoppning.

Viktoria resonerar med ledsagaren Magnus Balander och tränaren Jeremy Pryce.

Viktoria resonerar med ledsagaren Magnus Balander och tränaren Jeremy Pryce.

– Det svåraste är att jag inte kan se hur andra gör, så det tar längre tid att få in tekniken, funderar hon

Hon var sju år när hon började hoppa längd. Föräldrarna tyckte att hon hade överskottsenergi och tog henne till friidrottsträning. Där blev det kulstötning och löpning innan hon upptäckte att längdhopp var roligast.

Viktoria Karlsson kommer från Söderhamn, men har nyss flyttat till Göteborg för att plugga molekylärbiologi på universitetet. Hon tävlar numera för klassiska GKIK, Göteborgs Kvinnliga IdrottsKlubb, och får bra stöd. Däremot bistås hon inte av Göteborgs Friidrottsförbund, som stöder alla internationellt meriterade friidrottare i distriktets klubbar – utom parafriidrottare. Märkligt.