Det är spännande att följa Göteborg Jazz Orchestras serie av månatliga spelningar på Park Lane. Variationen är stor och i måndags bjöd man, i samarbete med Föreningen Brasil-Sverige, in till ”Brazilian Winter Festival”. Annonseringen lockade med fina gästartister (Rubem Farias, Lina Nyberg, Tobias Grim, Kelly D’Rio) och löften gavs om både brasiliansk mat och dansuppvisningar.
Framför scenen var åhörarstolarna borta och golvtiljorna låg bara och blanka. Grammofonmusik strömmade ut ur högtalarna och efterhand intogs golvet av sambasugna delar av publiken ledda av en kvinna i full karnevalsmundering toppad av en praktfull fjädertiara. Fin start på kvällen och dansarnas rytmiska, intensiva rörelser frammanade plötsliga och klara minnen hos Spanarens regredierande utsände. Bilder av Pelé, Garrincha, Didi och Vava lekande med fotbollar på Hindåsgården 1958 satt som etsade på näthinnan. Musik och dans är kungsvägen till det undermedvetna!
Musikalisk jakt tände publiken
För GJO:s del upplevde jag aftonen som något splittrad och uppdelad i olika fristående sektioner. I den första var gitarristen Tobias Grim huvudsolist med egna kompositioner arrangerade för storband av Erik Dahl. Grim gav välskurna exempel på modern jazzgitarr och hans byte av takter med altsaxofonisten Martin Svanström i en häftig musikalisk ”chase” blev en tidig belöning till publiken. Där kom nog kvällens största publika bifall.
Trombonsolo med skönhet och mystik
Känslan av latinamerikansk fest var dock ganska begränsad och den vidunderlige brasilianske basisten Rubem Farias hade placerats lite anonymt i ett hörn av orkesterkollektivet (!). Vi kom närmre latinamerika när GJO tog sig an Antonio Carlos Jobims komposition ”Wave”, framför allt på grund av Ella Wennerbergs hanterande av sin bastrombon. Frasering, tonbildning, känslighet, djup, skönhet och mystik: allt stämde i en soloinsats som var en av konsertens två konstnärliga höjdpunkter. Jag famlade efter en ”repeatknapp” någonstans i mörkret men letade förgäves.
I pausen tog föreningen över verksamheten. Man fick publiken att sjunga med i några traditionella sånger och två yngre herrar kom loss i en vild akrobatisk dans. Brasilien kändes nära.
Virtuos variant av ”Desafinado”
Så fick vi då äntligen njuta av Rubem Farias i helfigur; en duoversion av ”Desafinado” tillsammans med den fina sångerskan Lina Nyberg.
Ljus, distinkt, läcker ton på den femsträngade elbasen, häpnadsväckande ”stretch” i fingrarna, blixtsnabba förflyttningar på brädet, ackord blandat med ”single string”, reharmoniseringar, fantasi och upptäckarglädje. Här kom konsertens andra höjdpunkt.
Bossans innersta svårnådd
GJO själva då? Just den här kvällen besegrade individerna kollektivet (om man nu nödvändigtvis ska använda militära metaforer och se relationen som en kamp). Gruppen lyckades aldrig riktigt illustrera eller ta sig in i det emotionella spänningsfältet mellan, lite förenklat, bossans flyktighet, längtan, vemod och sambans dansanta, svettiga, erotiska eufori. Men att döma av den fulltaliga publikens bifall var det nog många som inte delade min uppfattning och oavsett vilket är GJO alltid hörvärda.
Måndagen den andra december återvänder orkestern till Park Lane med en julshow i sällskap med trumpetaren och sångaren Peter Asplund. Då är det låga odds på att få höra ”Santa Claus is Coming to Town” i en version à la Mel Tormé.
Med andra ord: helt andra grejer. Boka bord!
