tisdag, december 6 2022
Bevakar Göteborg - och lite till
Spanaren.se är en nättidning i Göteborg som ägs av den ideella föreningen Sällskapet Spanaren. Vi granskar makten men rapporterar även om annat. Redaktionen arbetar gratis.

————————————————————————————————————————————————–

För 27 år sedan slog amerikanskan Kim Batten världsrekord på 400 meter häck när friidrotts-VM ägde rum i Göteborg.
Kim bodde inte tillsammans med den övriga truppen utan var inkvarterad i ett privat hem. Där bodde även journalisten Håkan Bjärsdal som vid den tiden var anställd på Arbetet Väst.
Detta uppmärksammades förstås ordentligt i tidningen och nu är det dags för Spanarens läsare att ta del av berättelsen om världsmästaren som hade sin bas i Haga.

————————————————————————————————————————————————–

 

Såg ni finalen på 400 meter häck för damer i VM i Eugene häromdagen? Ett fantastiskt lopp och ett fantastiskt världsrekord av Sydney McLaughlin.
Men trots allt ganska väntat.
Det får mig att minnas ett mer oväntat världsrekord på samma distans, under VM i Göteborg 1995.
Ett världsrekord som jag fick uppleva, också oväntat, på nära håll.
Vi tar det från början.

KIm Batten skylt världsrekord
Kim Batten inte bara vann guld, det blev också nytt världsrekord.

Det var de där augustiveckorna när de brasilianska reportrarna skrev hem om den fina staden Göteborg och tävlingarna där. Det var bara ett problem, det var för varmt.
På Arbetet, där jag jobbade då, hade vi laddat ordentligt för VM-bevakningen.
Vid sidan av sportreportrarna så hade jag och kollegerna Hans Burell och Katarina Sahlin, en fri roll att bevaka allt runt det stora eventet. En ren dröm för mig som alltid varit barnsligt intresserad av friidrott. Vi testade olika grenar på Slottsskogsvallen bland mycket annat roligt.

Lånat rum blev delad lägenhet i Haga
För att kunna koncentrera mig ordentligt på uppdraget hade jag fått låna ett rum i kollegan Per Wiks lägenhet inne i Haga, ett stenkast från Järntorget. Själv bodde han på Rörö under sommaren. Per berättade att det kanske skulle komma någon annan som också skulle bo i lägenheten under tävlingarna.
Nåväl, när jag stod och fumlade med nycklarna till Pers lägenhet första VM-kvällen, dök det upp två unga tjejer i trappuppgången med nyckel till samma lägenhet.

Då dök Kim och Rikke upp med egna nycklar
Det visade sig vara Kim Batten, 400 meter häck-löpare i den amerikansk VM-truppen, med sin danska kompis Rikke Ronholt i släptåg. Vi skyndade oss in för att hinna se herrarnas 100-meters final på TV, där Kim något överraskande höll på den engelska superstjärnan Linford Christie. ”Han är inte den tjurskalle alla säger”, förklarade hon.
Sen frågade jag förstås hur hon och Rikke hamnade här, i en lägenhet i Haga?
Jo det var via kontakter i New York, Kanada, Stockholm och Gnesta. Och slutligen landade de hos Per.
Anledningen till att Kim Batten ville bo så här var att Rikke inte kom in i VM-byn och de ville bo lite lugnt utanför ”stöket” några dagar innan allvaret drog igång på allvar. Rikke var för övrigt också häcklöpare och tränade ihop med Kim i USA.

Kim Batten Arbetet-uppslag
Arbetets reporters och Kim Battens delade bostad gav tidningen unika reportagemöjligheter.

Burger Kings tomater ratades
Så började några roliga, minnesvärda dagar då jag bodde ihop med en VM-stjärna (och blivande världsmästare och världsrekordhållare (!), fast det visste jag ju inte då).
Jag berättade förstås för Kim att jag var journalist med uppdrag att skriva om VM. Jag frågade om det var ok att jag skrev om henne, och utnyttjade denna osannolika slump som fört oss samman i samma lägenhet Haga. ”Visst, bara roligt,” svarade hon och tyckte också det var roligt att vi (Arbetet) var den lilla tidningen i staden.
”Världsstjärnan som lever Svensson-liv” blev rubriken på den första artikeln i Arbetet om Kims vardag i Göteborg – frukostgröten, strosandet på gatorna i Haga och burgarna på Burger King, där hon noggrant petade undan tomaterna.

”Långa häcken valde ut mig”
Kim blev såklart lite av våran ”baby” på Arbetet. Det ska erkännas att det kändes ganska kul med detta scoop och de undrande ansiktena hos de dussintals reportrarna på konkurrenten GP som också bevakade VM.
Vi hade flera samtal i lägenheten om livet och hennes bakgrund inom friidrotten. Hon hade provat på flera grenar, sedan en tränare på high school tipsat henne om friidrott. Faktum var att hon värvades till universitetet som trestegshoppare. ”Men sedan valde den långa häcken mig,” förklarade Kim.

Femma och fyra i tidigare VM
Hon var femma i Tokyo-VM 1991 och fyra i Stuttgart-VM 1993. Hon hade en bra försäsong men också en blindtarmsoperation bakom sig när hon kom till Göteborg. Den största favoriten, OS-mästaren och världsrekordhållaren, brittiska Sally Gunnel var skadad, fransyskan Marie-José Pérec gav i sista stund upp planerna på häck.
Så visst fanns Kim bland favoriterna när försöken startade.

Kim Batten sid 1Fällningen gav seger och världsrekord
Nu följde några dagar när Kim bodde i VM-byn. Försök och semifinal gick lekande lätt. Dags för finalkvällen…
Inför starten av finalen mässade tv-kommentatorn Christer Ulfbåge att ”detta är nog VM:s mest urvattnade final, utan de stora stjärnorna.”
Det fick han äta upp, och det rejält.
Kim gjorde sitt livs lopp och vann på nya världsrekordet 52,61. Det var tight mellan henne och landsmaninnan Tonja Buford men Kim vann tack vare sin fällning över mållinjen.
Några hektiska timmar följde för Kim efter världsrekordet och hon valde att ”fly hem till Haga” sent på kvällen. Där väntade Arbetets reporter, alltså jag.
Hon hade svårt att fatta vad som hänt, huvudet var fullt av tankar.

Redaktionen blev platsen för videoanalys
Vi bestämde oss för att gå upp på Arbetets redaktion alldeles intill för att analysera loppet på video.
I dörren mötte vi Arbetets rutinerade sportreportrar från Malmö, Roger Gottfridsson och Ingvar Ek, som bevakat OS och VM sedan urminnes tider.
De gratulerade förstås och växlade några ord med världsmästaren.
”Varför händer sånt här inte oss,” tyckte jag mig höra dem mumla efteråt…

Firande med hamburgare och bil till mamma
Inne på redaktionen vevade vi igång videoinspelningen och tittade på loppet tillsammans med de få kvarvarande.
”Inget tekniskt perfekt lopp. Oh my God så nära Tonja var. Vilken tur att jag fällde mig,” konstaterade Kim.
Hon skrattade av förtjusning när hon fick förklarat för sig den fyndiga rubriken i morgondagens tidning: ”SIM-SA-LA-KIM”.

KIm Batten äser tidning
Ordleken i rubriken på tidningens första sida gick hem även hos Kim.

Sen skulle segern firas. Det blev en ”take home”-hamburgare i lägenheten tillsammans med Rikke och mig.
Efteråt ringde Kim mamma hemma i Florida. ”Hallo Mum. Jag är världsmästare och har vunnit en bil åt dig. Fattar du?”

TV-reportrarna slogs om gamla t-shirts
Jodå, mamma hade redan fattat för de lokala tv-bolagen stod i vardagsrummet, albumen från barndomen var framplockade och reportrar slogs om Kims gamla t-shirts.
Världsmästaren vred sig av skratt.
”Är det sant,” frågade hon?
”Jo,” sade mamma om igen, ”din moster är ute och köper champagne och allt är upp och ner.”

Hektisk dagen efter med sponsorer, bil och TV
Rikke och jag lyssnade på samtalet med stora öron och kaoset där över på andra sidan Atlanten hördes i luren.
Sedan tog tröttheten över och Kim slocknade.
Nästa dag var jag uppe tidigt och hämtade dagens tidning med segerrubriker och överlämnade till Kim när hon vaknade, lätt försenad.
Det blev en hektisk dag när världsmästaren skulle träffa sponsorer – Reebook, och representanter för Mercedes som skulle överlämna vinnarbilen.
Dessutom ryckte tv-bolagen i armen på Kim mest hela tiden.

Kim Batten & Håkan Bjärsdal
Efter ett inhopp som Battens ”manager” var reporterns VM-saga slut.

Rollen som manager avslutade VM-sagan
Inne i sponsortältet trodde de tyska värdarna i det längsta att jag var Kim’s manager, och jag kunde inte låta bli att spela rollen.
Michael ”Magic” Johnson och Gwen Torrence kom fram och gratulerade tillsammans med den väldige diskuskastaren Lars Riedel.
En gigantisk tårta dök upp, signerad med ”52,61” och med inbyggda fyrverkerier.
Kim som inte hunnit äta frukost, tog en rejäl bit, liksom ”managern.” Så skulle händerna doppas i cement och till slut skulle även Mercan signeras.
Men slutligen fick ”managern” inte vara med längre för sponsorerna. Vi sade snabbt hejdå, bytte adresser och Kim Batten försvann in till officiell VM-fotografering och alla tv-bolagen.
En reporters VM-saga var slut.

Nära återträff elva år senare
Hur gick det sedan? Jo, Kim tog silver på hemma-OS i Atlanta 1996 och brons vid VM 1997.
2001 slutade hon tävla efter skador.
Det var också nära att bli ett efterspel för mig många år efteråt.
2006 var det ju EM i Göteborg och GP, som jag då jobbade på, hade planer på att ha reportage om de tre (Kim Batten, Jonathan Edwards, Storbritannien, tresteg, och Inessa Kravets, Ukraina, tresteg) som satte världsrekord på Ullevi senast det begav sig med ett stort mästerskap, alltså VM 1995.
Jag skulle få chansen att skriva om Batten och hälsa på henne i USA. Kim hade flyttat och var inte lätt att få kontakt med. Men via hennes gamla tränare gick det till slut. Jodå, hon mindes väl dagarna i Göteborg 1995 och skulle ge mig en hel dag om jag kom och hälsade på.
Tyvärr rann projektet ut i sanden eftersom tidningen inte fick kontakt med Kravets.

Föregående

Avtalet som ger nytt hopp för Kyrktorget

Nästa

Allmänhetens förslag i motvind - knapp procent når ända fram

Se även