EN 15-ÅRIG tjej med Aspergers syndrom drar igång en världsomspännande rörelse för klimatet. Samtidigt provocerar hon världsledare och många andra till att angripa henne och nedvärdera hennes budskap. Filmen ”Greta” är värd att se.
Greta Thunberg har blivit världskändis. Är det något hon strävat efter? Inget tyder på detta. Tonåringen från Stockholm med sina begränsningar äger ändå förmågan att bilda opinion i en ödesfråga på ett sätt som ingen annan hittills lyckats med.
Filmen om henne visas nu i Sveriges Television. Tittarna kommer i närkontakt med Greta och hennes familj, åtminstone med pappa Svante. I mitt tycke är det en mycket välgjord film. Kanske beroende på att jag inte är en ordinarie filmrecensent, det vill säga trist felfinnare.
VETENSKAPSMÄN på olika områden har under lång tid byggt gedigen kunskap om jordens klimatkris och dess orsaker. Men de har inte lyckats banka in denna kunskap tillräckligt hos makthavare och vanligt folk.
Men så kommer en udda tonåring i flätor. Hon har grundligt läst på. Och hon använder enkla medel. Skolstrejk. Sittdemonstration. Tal i mikrofon.
Är hon ett redskap för smarta PR-fantomer bakom kulisserna? Självklart finns det vuxna människor omkring Greta och de övriga ungdomarna som hjälper till med råd, kontakter och annat. Vad är problemet med det?
ALLA MAKTHAVARE av betydelse omges av ofta välavlönade staber. Men de slickar gärna i sig hela äran av eventuella framgångar.
Greta personligen är väl inget fenomen. Men det hon satt igång saknar motstycke. En typ av ledarskap vi tidigare inte sett. En ovillig ledare som betraktar ödesfrågan i svart och vitt och sig själv som tvungen att väcka världen.
Finns det något för andra opinionsbildare att lära av detta? Troligen inte. Det vi ser är egenartat. Utan motstycke. Unikt.
Att herrar Trump och Putin känt dig föranlåtna att ge sig på lilla Greta med flätorna ter sig synnerligen anmärkningsvärt. Det säger något om begreppet makt.