Jag läser om Dagens Nyheters avslöjande om en misstänkt rysk agent från säkerhetstjänsten FSB som våren 2017 utbildats i grävande journalistik vid medieinstitutet Fojo i Kalmar.

En utbildning som har bekostats av svenska biståndsmedel.

Det ger mig anledning att börja fundera över en del av det jag har haft för mig i livet.

Jag har nämligen, i några sammanhang, lett kurser för journalister från olika delar av världen om rysk “domstolsjournalistik” eller om “journalistik och demokrati”.

Kurserna har varit led i Sidas eller Nordiska rådets uppdrag att sprida förståelse för det vi i Sverige ser (eller borde se) som självklarheter i journalistiken – att skilja mellan fakta (i rapporteringen), slutsatser (i analyser) och åsikter (i krönikor). Och för demokratins krav på tolerans och människors lika värde.

Jag kan förstå att sådana ambitioner inte ses med blida ögon av makthavare i mer eller mindre totalitära regimer. Eller ens av makthavare i demokratier.

Makthavare skräms

En sak dessa kurser har lärt mig är att journalister världen över har samma ambitioner – att stå upp emot maktmissbruk och korruption och för att ge människor den kunskap, den insikt om verkligheten, som behövs för att kunna fatta genomtänkta och insiktsfulla beslut så väl i sin vardag som i demokratiska val.

Så självklart skräms makthavare av rubriker som “journalistik och demokrati” på en kurs i Sverige.

Vid ett tillfälle var jag, av privata skäl, i Kuba men tänkte passa på att värva deltagare till en kurs. Det lyckades inte. “Ingen vågar söka till en kurs som heter så”, sa en av dem jag pratade med. Den enda ansökan vi fick in från Kuba kom från en USA-medborgare som arbetade på en tidning i Havanna. Hen valde vi bort.

Vid ett tillfälle ville finansiären, Sida, att vi skulle ta med två journalister från Nordkorea utöver dem vi redan valt ut från ett 20-tal av Sidas “target countries”.

Vi sa nej eftersom vi själva ville välja ut deltagare. (Och kanske också på grund av våra fördomar om hur den nordkoreanska regimen styr media.)

Hur valde vi ut deltagare bland alla sökande?’

Några stack ut

Framför allt ville vi inte att människor skulle komma som representanter för sitt land, en organisation eller en mediakoncern. Men oavsett det skulle en utanförstående kritiker med all rätt kunna säga att urvalet gjordes godtyckligt (av oss kursledare). Jo, vi chansade på grundval av den personliga berättelse de sökande lämnade in.

Det skulle förvåna mig om vi inte valde fel ibland.

Visst minns jag en och annan deltagare som stack ut. Grabben som aldrig flugit förut och frågade var flickorna som tog betalt fanns. Eller mannen som frågade QX:s redaktör hur länge han tänkte vara gay. Eller den unga kvinna från långt-bort-i-stan som sökt kursen därför att hon vuxit upp med berättelserna om Pippi Långstrump och drömde om att få komma till Astrid Lindgrens värld (jo, vi åkte dit en ledig helg). Han som några år senare fick internationella pris för undersökande journalistik. Hon, från ett muslimskt land, som i ansökan skickat en bild på sig själv i slöja och som visade sig vara den modernaste av unga kvinnor och sedermera fortsatte sin karriär i USA.  Hon som lurade sin arbetsgivare, som aldrig skulle ha tillåtit henne att vara med på en kurs som vår, och tog semester och ljög om vart hon skulle. Och han som senare sköts till döds av amerikanska soldater i Afghanistan där han arbetade för amerikanska medier och med vit flagga trätt fram ur skyddet för att försöka få soldaterna att sluta skjuta mot sina landsmän.

Kanske någon spion

Uppräkningen skulle kunna bli lång av dessa modiga, entusiastiska, engagerade journalister som brann för att bidra till att göra världen litet bättre.

För de flesta av dem blev veckorna i Sverige med utbyte av kunskaper och erfarenheter med kollegor från Asien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika – och Sverige – oförglömliga. De stärktes i sin övertygelse om journalisters betydelse som demokratins vakthundar.

Men kanske fanns det någon agent för en säkerhetstjänst eller intresseorganisation bland dem?

Inte vet jag.

Det jag vet är att jag älskade dem alla. Det måste man göra som kursledare. Några har jag tappat kontakten med. Andra är fortfarande mina vänner. Ingen har råkat illa ut på grund av kursen i Kalmar (även om några råkat illa ut av andra skäl).

Vilket förstås inte förtar allvaret i att en rysk agent tagit sig in på en sådan kurs.