Sista ordet är inte sagt om tragedin på Kofferdalens korttidsboende i Göteborg. Bo Sannum har bett om plats för ett genmäle på inlägget från Ingela Johansson, verksamhetschef Funktionsstöd, Social resursförvaltning.
Spanaren publicerar här Bo Sannums brev:
LEDNINGEN för Social resursförvaltning visar stor handlingskraft när man varslar personal om avsked sedan personal åtalats för vållande till annans död. Synd bara att man inte hade samma handlingskraft innan denna förfärliga händelse skedde. Att man totalt avsäger sig allt ansvar är oroande.
Att man hela tiden gömmer sig bakom att det inte finns några avvikelser tycker jag bara är att stoppa huvudet i sanden. Jag hade en tro på att chefer i SR hade kompetensen och förmågan att förstå verbal information. Men här får jag tydligen revidera mina förväntningar. Där tror jag SR behöver se över sina kriterier när man anställer personer i chefspositioner.
När jag, ordinarie personal och vikarier återkommande informerar chef om att viss personal inte sköter sina uppdrag förstår jag inte varför man inte agerar eller reagerar. Vi får bara höra att gruppchef ansvarar för personal och pedagog för arbetet kring gästerna. Men vad det innebär att ha ansvar för personal var det inte bara jag som undrade över….
NÄR ”KORRIGERANDE SAMTAL” inte innebär någon förändring och upprepad olovlig frånvaro förekommer vet jag också att det krävs en varning först för att det senare vid samma förseelse ska kunna generera en uppsägning. Men då fungerar det inte att likt sköldpaddan dra in huvudet i sitt skal för att slippa ta tag i problemen. Mig veterligt delades det inte ut några varningar.
Jag, tillsammans med personalen, tog fram rutiner för hur arbetet på Kofferdalen skulle bedrivas. Det fanns rutiner från att personal klev över tröskeln och påbörjade sitt arbetspass till att man klev över samma tröskel och lämnade verksamheten. Rutiner för att sätta sig på en stol vid bordet och gå igenom dokumentation, telefon, mail, planera eftermiddag och kväll, förbereda för gästernas ankomst, aktiviteter, matsituationer, kvälls-, natt- och morgonrutiner, städ och tvätt och dokumentation för gäst man ansvarat för. Men då det fanns personal som inte följde uppsatta rutiner undrar jag var ansvarsfrågan hamnar.
Det hade varit intressant att höra vad förstärkning av gruppchef innebar. Den frågan ställde jag och hela personalgruppen gång på gång. Den frågan förblev obesvarad
HANDLINGSPLANEN som upprättades i februari var mycket bra. Det hade varit intressant att få ta del av den information som nådde Ingela Johansson angående hur arbetet bedrevs. Fick hon ta del av utvärderingen?
Att så gott som dagligen möta dessa föräldrar med rödsprängda ögon av trötthet, med dåligt samvete för syskon, med obefintligt socialt liv, med spruckna relationer…….. Då vill jag kunna stå upp för den verksamhet som ska generera ett andningshål för anhöriga och kvalitet för barn och ungdomar med funktionsvariationer. Vi var verkligen på väg att skapa ”bästa korttidsboendet” men mitt mandat räckte inte till för att kunna realisera vårt mål.
Det fanns två vägar att gå. Jag valde att lämna, men jag har fortfarande speglar kvar hemma som jag kan se mig själv i. Den andra vägen var aldrig ett alternativ för mig.
Tråkigt att jag aldrig fick möjligheten att träffa Ingela Johansson under min tid på Kofferdalen. Tror att vi hade haft många intressanta punkter att ventilera. Men linjevägen är lång……
Bo Sannum
